Gott Nytt År! Ännu lyser Tychos supernova
TYCHOS TRASOR. Så här ser de glödande resterna av supernovan ut 400 år efteråt. Men nu astronomerna också kunnat fånga in ljuset från den ursprungliga smällen, som reflekterats från stoftmoln i rymden. FOTO: CALAR ALTO OBSERVATORY
Så här beskrivs Tychos upptäckt på blotzmann.se
”Tycho trodde inte sina ögon. Han kom gående över gården, från sitt laboratorium, på väg till kvällsvarden i huvudbyggnaden. Himlen var klar, och hans rutinerade blick upptäckte omedelbart en ljuspunkt i stjärnbilden Kassiopeja som aldrig funnits där förut.
Det var den 11 november 1572, på Herrevadskloster, strax norr om Ljungbyhed i Skåne. Tycho Brahe var 25 år gammal och en passionerad stjärnskådare. Egentligen ansågs det som en opassande hobby för en högadlig yngling, men den nya stjärnan i Kassiopeja satte snart punkt för den fördomen.
Tycho mätte in den med pedantisk precision. Det var uppenbart att den befann sig bortom månen, i de sfärer som enligt alla auktoriteter var evigt oföränderliga. Tycho insåg fullt ut vilken revolutionerande upptäckt han gjort. Han skev en liten broschyr om saken, som gjorde honom berömd i Europa, och som blev startplatta för hans framgångsrika karriär som professionell astronom.
Vi vet numera vad det var Tycho Brahe såg: en supernova, en utbränd stjärna som förintats i en termonukleär detonation av kosmiska mått.
Den falnade snabbt. Våren 1574 var den borta. Men på 1950-talet lyckades radioastronomerna hitta de ännu rykande resterna av den berömda smällen, 7 500 ljusår bort.
Några år senare kläckte den ryske astronomen Josef Shklovskij en djärv idé. När skenet från en supernova sprids i rymden kan det reflekteras mot de stora stoftmoln som driver omkring i Vintergatan. En del av det reflekterade ljuset når oss på jorden. Eftersom avstånden är stora anländer det med tidsfördröjning, precis som ett eko. Man borde kunna se återskenet av smällen långt efteråt.
Shklovskij tanke var alldeles för avancerad för sin tid, men i dag har tekniken hunnit ifatt. Astronomerna har, otroligt nog, lyckats hitta ljusekot från Tycho Brahes stjärna, 436 år efter den minnesvärda kvällen på Herrevadskloster. Efter sin omväg till jorden är ljuset ohyggligt svagt, men det finns där.
Och det går att analysera. Ett internationellt team astronomer, ledda av Oliver Krause i Heidelberg, har gjort bedriften. I ekoljusets spektrum har de hittat vad de letade efter – de omisskännliga spåren av kisel, järn och svavel.
Astronomerna delar in supernovorna i olika klasser. De har på senare år sett flera tecken på att Tychos stjärna hörde till klassen Ia, den mest exklusiva av alla. Det bekräftas nu av den nya analysen.
Därmed vet vi dess bakgrund. För länge sen var den en helt ordinär stjärna, som vår egen sol. Den gjorde slut på sitt bränsle och började tyna bort, men i dödsryckningarna slungades en stor del av dess materia ut i rymden. Kvar blev en vit dvärg, en het och ohyggligt kompakt liten gynnare.
Vita dvärgar består nästan enbart av kol och syre, hoppressat till en vettlös täthet. Vid det extrema tillståndet gäller inte längre den klassiska fysiken. En vit dvärg styrs direkt av kvantmekanikens lagar.
Med hjälp av dem kan man räkna ut hur stor en dvärg kan bli. Det visar sig att ingen vit dvärg kan existera som är tyngre än 1,4 gånger solen.
Den skarpa gränsen kan bli ödesdiger. Antag att en vit dvärg har en massa strax under gränsen, men att den av någon anledning får ett extra tillskott utifrån. Då smäller det. Dvärgen tappar balansen. Syre- och kolkärnorna smälter samman till ännu tyngre ämnen i ett spektakulärt fyrverkeri.
Det var så det gick till när Tychos stjärna tändes. Gissningsvis hade den en partner på nära håll, som plötsligt släppte ifrån sig en del av sin massa. Astronomerna har faktiskt lyckats peka ut en trolig kandidat.
Mekanismen bakom Ia-supernovorna innebär att alla är lika stora, och därför sänder ut lika mycket energi i explosionen. Mäter man hur ljusstarka de ser ut från jorden kan man räkna ut hur långt bort de befinner sig.
Det öppnar en fantastisk möjlighet. De våldsamma Ia-supernovorna syns över halva universum. Man kan mäta var de är och ur deras färg räkna ut hur fort de rör sig. Utspridda som kosmiska lyktor ger de direkt besked om universums expansion.
Det var med hjälp av Ia-supernovorna som astronomerna för tio år sen gjorde den sensationella upptäckten att expansionen accelererar, tvärtemot vad alla trott. Två konkurrerande forskarlag hade hittat sammanlagt 58 fjärran supernovor, som alla visade det oväntade mönstret.
Ia-supernovornas roll som kosmologiska blinksignaler gör att forskarna vill veta allt om hur de bildas. De har en på nära håll att studera: Tychos stjärna. Dess ljus ekar svagt ännu på natthimlen.”
