Hanaskog slott med Hanaholm
I släktens spår – Hanaskog slott och Hanaholm
Spåren som släkten lämnat i området runt Hanskogs slott, och den numera raserade gamla, som den ibland kallas den Walkendorffska borgen Hanaholm, är inte helt lätta att följa. Att slottet varit i släktens ägor, stämmer nog. Men gäller det även det mytomspunna holmarna vid Helge å?
Det som finns i de skriftliga källorna är knapphändigt, och ibland rent av gissningar och antaganden.
Slottets ägarlängd
Min släkt Walkendorff var ägare till egendomen från troligt tidigt 1500-tal till mitten av 1600-talet. Hur gården kom i släktens ägo är okänt, den gängse teorin är genom arv. För att försöka reda ut hur ägarförhållanden har sett ut, behöver de släkter som ägt gården kartläggas. Detta är inte helt lätt men jag gör ett försök.
Så här ser ägarlängden ut enligt Slott och herresäten i Sverige, Skåne 3 Kristianstads län utgiven 1966.
Byggherrar och arkitekter
Hanaskog som är beläget i Helgeådalen drygt en mil norr om Kristianstad, fick sitt nuvarande corps de logi vid en nybyggnad 1852-54. Då revs den gamla mangården från 1758, som uppförts av friherre Arvid Reinhold von Nolcken och som bestod av en stenbyggnad i en våning med två framförliggande flyglar av trä. I stället uppfördes ett stort tegelhus i två våningar med framskjutande, gavelkrönta hörnpartier och tornliknande entré och med utsmyckningsdetaljer i en medeltidsartad stil. Byggherre var greve Carl Axel Wachtmeister på Vanås och ritningarna gjordes av arkitekt H.J. Strömberg, elev till domkyrkoarkitekten C.G. Brunius. Om den säteribyggnad av trä, som funnits före det av von Nolcken uppförda huset, saknas uppgifter både vad gäller utseende och läge. (Sylve Åkesson, Skånska Slott och Herresäten)
Läge
Hanskog på Lantmäteriets ekonomiska karta från 1926. Hanaholm syns som tre holmar vid Helgeån uppe i högra hörnet benämnt pumphus.
Hanaholm beskrivs som en trolig frälseborg, anlagd på tre öar i Helge å, förbundna med broar. (Ödman 2002: 78ff) Av borgen syns nu ingenting mer än de tre öarna, uppe i högra bildkanten. Ån utanför den sydligaste borgkullen är uppdelad med vallar som har delat ån i dubbla vallgravar.
Hanaholm i litteraturen och källor
Hanaholm förkommer även i litteraturens värld, främst tänker man väl på Carl August Cederborgs legendariska roman Göingehövdingen från 1899. I den förekommer en ädling vid namn Detloff Walkendorff, som sägs vara son till Henning Walkendorff. Trots idogt letande så har jag inte lyckats hitta denna Detloff i källorna, så han är nog en romanfigur.
I en artikel om Hanaholm i Byahornet nr 3 2018 återger man kända källor:
”Den äldsta källa som nämner holmarna är från omkring 1598. Då skrev Chytraeus Wejanus (präst från Vä ) att de tre holmarna i Helge å varit bebodda av rövare som genom sina plundringar varit en fasa för hela häradet. Göingarna skall slutligen ha köpt holmarna av kungen, samlat sig och belägrat rövarna samt slutligen dödat dem i Strös skog, där deras gravar länge visades.”
Vidare skriver de att: ” Nästa källa är lantmätaren Gillberg som 1767 beskriver fynd som gjorts på holmarna, rester av byggnader som fönsterhakar o.d.
I Skånska herregårdar från 1852-1863 skriver Gustaf Ljunggren om den stenplatta som hittats med Erik Walkendorffs vapensköld och initialer på. Det som förbryllar är att även Johannes Ref som var Eriks sekreterare under hans tid som ärkebiskop i Nidaros (Trondheim) har sina initialer med, vilket skulle datera stenen till efter 1510.
Glädjande nog har jag nu funnit fler och tidigare skriftliga källor, ända från 1400-talet då Hanholm anges, så där går våra uppgifter isär. Mer information längre fram i texten.
För att kunna nysta i släkttrådarna, så måste en tydlig kartläggning av ägarna göras. Det visar sig att egendomen ägts av många inflytelserika familjer och släkter genom århundraden. Som ni kan se så är det ett stort hopp i ägarlängden mellan den första namngivne ägaren år 1308 Aage Ingvarsen och min släkting Erik Walkendorff i början av 1500-talet.
Vilken var då denne Aage Ingvarsen som redan 1308 nämns i litteraturen som ägare av Hanaskog och Hanaholm? Redan här så börjar frågetecknen hopa sig, stämmer åren och namnen som anges? Jag har inte lyckats finna några skriftliga källor som styrker det som återkommande hävdas ”i litteraturen”. Samma slutsats har Tor Flensmarck dragit enligt Byahornets artikel.
Släkter som ägt och skrivit sig till Hanaskog och Hanaholm
Aage Ingvarsen uppges vara riddare och tillhör ätten Baad och han ska ha varit innehavare av sex hemman i Hanaskog och haft rätten till Hanaholm i Kviinge socken. Släkten Baad var under 1300-talet en framträdande frälsesläkt i Skåne, vars huvudborg låg i Bjäresjö nordväst om Ystad.
Aage (Åke) var son till Ingvar Aagesen Baad i Ystad. Uppgifter om vem hans mor var saknas. Han föddes troligen omkring 1308 och avled 1376.
Aage vargift med Anna Gerhardsdotter Snakenborg som avled den 29 april 1414. (Skånelands Medeltid, Orter och Ätter del B, Tor Flensmarck,)
Snakenborg, ursprungligen mecklenburgsk adelssläkt, känd sedan 1200-talet och belagd i Sverige från 1366. Den torde ha sitt namn efter en ort Schneckenburg i Tyskland Vapnet var en balk – undantagsvis bjälke – belagd med en orm, alltså ett s k talande vapen (snake betyder orm i lågtyskan).
Detta det första kända ägarparet, släkterna Baad (Båth) och Snakenborg, har jag en släktkoppling till. Anna var dotter till min direkta ana Gerhard Snakenborg. Han föddes omkring 1333 och avled efter 1389. Han var väpnare och dubbades till riddare av kung Albrekt.
Vårt släktskap går via Annas bror Gerhard Gerhardsson Snakenborg (död omkring 1402), gift med Kristina Bengtsdotter Bielke, vidare via Aspenäsätten, Trolle, Ulfstand, Bille, Barnekow till Walkendorff.
Det är årtalet 1308 som väcker frågor. Om Aage Ingvarsen föds omkring 1308, så borde han inte omnämnas som innehavare av gården redan då, utan de borde väl fadern Ingvar vara? Vidare så låter det som han är väl gammal, född före 1308, att slås till riddare först 1360, och hans barn föds först omkring 1365? Andra uppgifter gör gällande att han skriver sig till Hanaholm först 1366.
”Aage Ingvarsen Baad blev slagen till riddare 1360 i Malmö, och var en av Valdemar Atterdags närmaste män och dennes gälkare i Skåne mellan 1362-66, det vill säga kungens ställföreträdare, ansvarig för skatter och landstinget i Lund där det dömdes efter Skånelagen.
Han var innehavare av jord i Herrestads, Göinge och Torna härader i Skåne, samt var delägare i Høbjerg, Lavø och Mønge i Holbo, och Frøslev i Stevns härader på Själland.
Han skrev sig till Bjärsjöholm, Ystad och Hanaholm 1366.
Vapensköld
” Bland de kalkmålade vapensköldar som blottades vid en restaurering av Ystads Gråbrödrakloster 1967 finns en sköld med en röd båt på vitt fält (eller möjligen blått).
Över skölden står INGWAR + AKÆZ + B vilket innebär att detta är Ingvar Aagesen Baads vapensköld. Till höger finns en antydan till en liknande vapensköld. I klosterkyrkans vapenfris har de olika vapensköldarna grupperats på ett sätt som tyder på att medlemmar i samma familj hållits samman. Det kan exempelvis vara bröder eller far och son. Man kan därför anta att den fragmentariska skölden tillhört antingen Ingvar Aagesen Baads son eller bror.
Med hänsyn till vapensköldarnas utformning och texttypsnitt är de utförda under perioden 1320-1360. Det är belagt att klostret byggdes till och sedan återinvigdes av Olof, som 1323-1346 var biskop av Reval. Man kan anta att vapenfrisen i klostret tillkom senast i samband med ombyggnaden och vapensköldarna kan därför dateras till perioden 1320-1346. Baads vapensköld har bildat förlaga till Båth-släktens nutida emblem.”
Möjligen dödades Aage Ingvarsen Baad i Gråbrödraklostret i Ystad, åtminstone om man får tro en riddarevisa från 1300-talet. Thorkel, som omtalas som mördaren, kan ha tillhört släkten Brahe:”
”Herr Åge och hans liden smådräng i
Klosterstuen så ginge de dem. Herr Thorkel han går herr Åge emot:
’Du vet min morbroder gav mig icke bot’Herr Thorkel han sitt svärd utdrog,
Herr Åge han ned till jorden vog…”
Källor: Ur Skånska Båt-släktens häfder, Danske adlige sigiller, ALE 1968:3, Ystad stadsmuseum
Thorkel(Torkhild) Brahe finns även han i mitt släktträd som en direkt ana.
Anna och Aage får troligtvis minst två barn; en dotter Iliana Aagesdotter Baad och sonen Peder Aagesen Baad (-1422), som ärver Hanaskog. Hans mor Anna Snakenborg gifter om sig med Peder Munk, varför han säljer gården till dem.
Dottern Iliana gifter sig med Staffan Ulfsson (Ulv) Riddare häradshövding riksråd död 1393. De får en dotter Kristina Staffansdotter (Ulv).
Gården ärvs vidare i början av 1400-talet. Jag har funnit ett medeltida brev på Riksarkivet skrivet i Vadstena, daterat den 4 augusti 1429. Här nämns ovan nämnda Iliana Aagesdotter:
” Väpnaren Karl Larsson säljer det gods han ärvt efter som hustrus avlidne mor, fru Iliana Åkesdotter, till Bengt Uddsson, nämligen 4 gårdar i ”Rodöleff”, 3 i ”Biärleff” och ”Forsomöllo” i ”Färilda” socken, 4 gårdar i ”Hanaskog” med Hanaholm i ”Quidinge” socken i ”Gydinge” härad i Skåne för 250 mark svenska penningar stockholmsmynt.” ( Eftermedeltida avskrifter: B 16 fol. 459v, RA 0202 (se utskrifter av B 16-texter, DK)
I ytterligare ett brev daterat Varbergs slott 24 jan 1460, återkommer köpet av Hanaskog;
”Kristina Staffansdotter, Bengt Uddssons änka, intygar att hennes avlidne man köpt Hanaskog (i Kviinge sn), Bjärlöv (i Färlövs sn), Roalöv (i Färlövs sn) och Forsemölla i Skåne, för att hennes dotter Märta Bengtsdotter skulle ha det till hemgift med sin man herr Åke Axelsson.
Utfärdaren beseglar tillsammans med sina söner riddaren Staffan Bengtsson och Karl Bengtsson, (mågarna) Gustav Olsson och Lars Bengtsson, Bengt Gylta och väpnaren Nils Jonsson i Lena samt kyrkoherden Sven i Timmelle.”
Den Märta Bengtsdotter som nämns i brevet, kallas i ibland även Merete. Hon gifter sig med Aage (Åke) Axelsson Thott, han är en bror till en direkt ana till mig.
Källor Original: or. perg. RA 0101 bilder Eftermedeltida avskrifter: Brocman: IV Misc. 57:5 (reg)
Nu kan vi lägga till några ägare till gården som inte nämndes 1966, nämligen riddaren, häradshövdingen och riksrådet Ulf Staffansson (Ulv), Bengt Uddson (Vinstorp) riksråd och häradshövding i Redvägs härad i Västergötland, Märta Bengtsdotter (Vinstorp) som gifter sig med Aage Axelsen Thott danskt riksråd, hövitsman på Falkenbergs slott, länsherre på Varbergs slott.
Genom århundraden har egendomen Hanaskog med tillhörande Hanaholm, ägts av mäktiga ätter som bytt den mot andra egendomar, eller så har den utgjort en hemgift för en högättad brud.
Erik Walkendorff ärkebiskop i Nidaros
Nu har vi närmat oss tidsmässigt Erik Walkendorffs födelse, han föds troligen 1465 på Glorups gods i Danmark.
Hans föräldrar var Axel Walkendorff til Glorup, länsman på bland annat Tranekjær och Nykøbing slott, och riksrådsdottern Margrethe Pallesdatter Ulfeldt.
Erik Walkendorff finns inte bekräftat i ägarlängden för Hanaskog, eller specifikt på Hanaholm. Inga skriftliga källor finns på att han varit innehavare. Det kan vara ett felaktigt antagande på grund av den på holmarna upphittade stenplattan med Eriks vapensköld på.
Vem var då människan bakom denna stenplatta? Det finns mycket att berätta, och han hade definitivt resurser att kosta på en dyrbar stenplatta.
Erik studerade redan i unga år på universitetet i Greifswald, där han finns inskriven 1491. Året därpå 1492 tar han en baccalaureus grad, motsvarande kandidatexamen. Senare fick han även en magistergrad, men det är inte känt var. Efter sin studietid fick Erik tjänst inom hovkansliet, och 1499 var han hertig Christians, senare Christian II, kansler. Som sådan avancerade han inom den romersk-katolska kyrkan, och som lön/ersättning fick han avkastning från flera provistier- kyrkliga stift. Han var kanik i Roskilde, och notarie hos kung Hans.
Mellan den 22 januari 1503, till 1505 satt Erik W som högste ämbetsman hos ärkebiskopen i Lund. Kanske hade han sin hemvist i Ärkebiskopsborgen Aosehus (Åhus). Eller ännu djärvare på Hanaholm? Eller på båda ställena, har de något samband? Det är inte många mil emellan. Vad jag förstår så var fiske en inkomstkälla för kyrkan och ärkebiskopsborgen. I tidskriften Byahornet nr 3 2018 lyfts en teori om att det kanske fanns en fiskegård på Hanaholm: ”Genom den katolska kyrkans föreskrifter för fastan, att man varje fredag förväntades avstå från kött, skapades stor efterfrågan på fisk.”
Borgen i Åhus uppfördes sannolikt under 1000-talets första hälft som en spärr för Helge å. Byn Åhus utvecklades successivt till en stad, och till ett kyrkligt förvaltningscentra. Helgeån har haft mycket stor betydelse i såväl förhistorisk tid för lokalisering av boplatser. Under medeltiden och nyare tid har ån varit kraftkälla för kvarnar, sågar, järnbruk, pappersbruk och Torsebro krutbruk. Under 1900-talet var åns kraftverk av betydelse då Skåne elektrifierades. (Källa Länsstyrelsen i Skåne)
Erik går vidare i karriären. Han fick Odense som sitt stift med domkyrkan St.Knud, senare blev han domprost i Roskilde. Han följde prins Christian till Norge, när denne blev vicekonung.
Mer eller mindre mot sin vilja blev han utsedd av kung Hans till ärkebiskop. Kungen skrev till påven och krävde att så skulle ske. Erik hade invändningar mot hertig Christians inställning till kyrkan, men som kungens vän blev han lovad att kungahuset skulle respektera kyrkan. Den 16 augusti 1510 providerade påven Julius II Erik till ärkebiskop i Nidaros.
År 1514 krönte Erik den unge Christian till kung i Oslo.
Erik förde den blivande drottning Elisabeth (Isabella) av Österrike från Nederländerna, där hon vuxit upp hos sin faster Margareta, till bröllopet med Christian II. Resan från Amsterdam blev stormig, Erik fungerade som prinsessans själasörjare och präst. Som tack för Eriks tjänster skänkte Elisabeth bland annat ett altarskåp till Leka kirke.
År 1519 gavs Brevarium och Missale Nidrosiense ut på Eriks initiativ. Böckerna trycktes i Paris och i Köpenhamn. Han blev därmed den förste som tog boktryckarkonsten i bruk i Norge.
Det blev en äresak för honom att förse sin kyrka med böcker, inte bara till det egna ärkestiftet, utan till hela riket. Därför gavs även Missale pro usu totius regni Norwegie ut. År 1520 verkade han för att ge ut en passionsbönebok, som trycktes i Amsterdam. Det är dock osäkert om några av dessa böcker gavs ut.
Eriks vapen i en av de böcker som trycktes.
Det gjorde däremot Eriks skildringar av Finnmark, i brev till påven Leo X. (Giovanni de’ Medici) Dessa räknas till den första historisk-typografiska litteraturen.
Till sin hjälp hade Erik en sekreterare vid namn Johannes Reff, som senare blev biskop i Nidaros.
Som ärkebiskop var Erik omtyckt och respekterad, lojal mot riksrådet. Han var en son av sin tid, med rötterna djupt i danskt kyrko-och kulturliv. En renässansman med sin tro förankrad i gamla katolska traditioner. Han såg dock som sin uppgift att föra in nya impulser i ärkestiftet, genom att upprätta goda förbindelser med övriga Norden och Europa.
Han sägs ha älskat pompa och ståt. Han månade om kyrkans intressen och ställning, och han arbetade aktivt med olika projekt.
Han bekostade bland annat en ädelsten som smyckade det nu försvunna St.Olavs skrin. Summan som Erik betalde uppges motsvara 20 läster smör, ett medeltida rymdmått. (Jämför – 1 läst salt motsvarade 18 tunnor).
Erik ansträngde sig också för att skapa goda relationer till den svenske ärkebiskopen Gustaf Trolle i Uppsala, och han stödde aktivt Birgittaklostret i Vadstena.
Han bidrog med 2152 mark av egna medel, av det totalt 10 000 mark som var ämnade för restaureringen av den vackra Octogonen i Nidarosdomen, domkyrkan i Trondheim. Hans vapensköld återfinns på flera ställen i domkyrkan.
Östra ingången till Nidarosdomen pryds av Eriks vapen. Foto Ann Walkendorff
Erik verkar ha haft stora resurser till sitt förfogande. Vid utgrävningar av ärkebiskopsgården i Nidaros har man funnit rester av Erik Walkendorffs myntverkstad med vackra kakel och tegelgolv.
Skilling med Eriks vapen.
Det är därför fullt möjligt att Erik har låtit kosta på den stenplatta som man funnit på Hanaholm.
Mitt förslag är att den skapats som ett minne till bokutgivningarna, som ju Erik och hans sekreterare Johannes Reff hade stor delaktighet i. Det verkar mindre troligt att den suttit på någon port eller spis i Hanaholm. Den hör nog hemma i Nidaros. Av någon anledning flyttas den och dyker upp i Skåne. Kanske Eriks konflikt med kungahuset är orsaken? Kanske försökte kung Christian II och de som var lierade med honom, att utplåna minnen av Erik. Han kanske blev utsatt för Damnatio memoriae vilket är latin – fördömande av minnet, vilket innebär att utradera en person ur det gemensamma minnet. Detta är kanske också orsaken till att man inte funnit några källor eller spår efter var Erik ligger begravd. Flera framstående norska forskare har på plats i Vatikanen sökt i dess omfattande arkiv, utan att finna ett enda spår. Noterbart är också att det inte finns något porträtt målat av Erik, vilket är lite märkligt då han sades älska pompa och ståt och säkerligen hade velat bli avmålad kanske iförd sin mitra, kräkla och messehagel.
Bakgrund
Läs bakgrunden till den ödesstigra konflikten som Erik hamnade i.
Senare kom Erik i konflikt med kungahuset, det som han säkert redan från början av sin gärning anat skulle ske. Han försvarade den katolska kyrkans rättigheter gällande handel och världsliga skattefrihet. Han beslutade sig för att resa till Köpenhamn, för att personligen föra fram sina åsikter för kungen, som han ännu hyste stor tilltro till. Innan resan till den danska huvudstaden, gav han direktiv och medel för att arbetet i ärkestiftet skulle fortsätta som planerat. Resan blev farofylld, och skeppet råkade ut för ett haveri. Han befann sig i livsfara, han nådde aldrig Köpenhamn på grund av starka stormar och hårt väder. Han lyckades dock ta sig till Amsterdam, och söka nödhamn. Även kungen kom till Amsterdam, där han beskyllde Erik för att ha plundrat domkyrkan och sedan ha rymt från Norge. För detta krävde kungen att Erik skulle fängslas, vilket de styrande i Amsterdam vägrade. Erik hänvisade till påven, och önskade att denne och kejsaren skulle avgöra konflikten. Det nekade den danske kungen, och krävde att frågan skulle avgöras på danskt territorium. Förhandlingarna bröt samman helt, då Erik vägrade i sin tur. Han kände sig inte trygg i Amsterdam, och den danske kungen försökte på alla vis skaffa bevis för Eriks skuld. Rykten spreds om att Erik hade samarbetat med fienden Sverige, och skulle därför ha rymt. Kungen fick dock svar på tal från domkapitlet, alla klenoder fanns kvar i Nidaros, och allt stod väl till i ärkebiskopsgården. Domkapitlet fortsatte att stödja sin ärkebiskop, och sände senare 800 gulden till Rom. Dessa pengar kom dock fram först efter Eriks död.
Den 11 november 1521 lämnar Erik Utrecht, där han vistats i väntan på att återuppta resan till Rom. Han sände hem en del av sina värdesaker, men verkar ha varit tvungen att låna pengar. Även denna resa blev strapatsrik i hårt vinterväder. Han var sjuk, och resan drog ut på tiden, först vid Kyndelsmässotiden runt den 2 februari 1522 var han framme i Rom. Oturen fortsatte att grina Erik i ansiktet. Påven avled och innan den nye påven Hadrian VI han avgöra frågan så avled Erik den 28 november, troligen av pesten. Erik som dog fattig och landsflyktig, ägde vid sin död endast 8 dukater. Hans ansträngningar att hävda kyrkans sak, och samtidigt behålla ett gott samarbete med staten och kungen hade slagit fel.
Påven gav dock honom och hans kamp sitt erkännande, och Erik fick det finaste och bästa eftermäle en ärkebiskop kunde få av kristendomens överhuvud. Påven beskrev hur Erik offrat allt för kyrkans sak, och utstått stora faror som landsflyktig under sin svåra resa till den eviga staden, både till havs och till lands. Efter sin död fick Erik hederstiteln Prelatus noster domesticus, påvelig husprelat. Påven skrev avslutningsvis; pro ecclesie sue libertate tuenda, vilket kan översättas till under sitt uppdrag att försvara sin kyrkas frihet.
Källor:
Allhems Förlag Malmö Slott och herresäten i Sverige, Skåne 3 Kristianstads län utgiven 1966.
Bertil Wilhelmsson Byahornet nr 3 2018 Hanaholm sägnernas borg
Danmarks Adels Aarbog, Thiset, Hiort-Lorenzen, Bobé, Teisen, (Dansk Adelsforening), [1884 – 2018]., DAA 1928:II:132.
Hamre, L. 1943: Erkebiskop Erik Valkendorf. Trekk ved hans liv og virke. John Griegs forlag, Bergen
Gropar i borgforskningen– En studie av vallgravar i två skandinaviska landskap.
Oskar Spjuth Med hänvisningar till Ödman 2002: 78ff
Riksarkivet Eftermedeltida avskrifter: B 16 fol. 459v, RA 0202 (se utskrifter av B 16-texter, DK)
Riksarkivet Källor Original: or. perg. RA 0101 bilder Eftermedeltida avskrifter: Brocman: IV Misc. 57:5 (reg)
Riksarkivet Hans Gillingstam Släkten Snakenborg Band 32 (2003-2006), sida 587.
Sylve Åkesson, Skånska Slott och Herresäten
Tor Flensmarck, Skånelands Medeltid, Orter och Ätter del B, (Monitor Förlaget (2003-04)), ISBN: 91-88034-82-8., FSM B 422-423, diagram Släkter med båtvapen.
Läst på nätet 2021-06-16
Länstyrelsen i Skåne https://www.lansstyrelsen.se/skane/besoksmal/byggnadsminnen/grabrodaklostret-i-ystad.html
Copyright secured by Digiprove © 2021-2022 Ann Walkendorff