Ärkebiskopsgården Nidaros Trondheim

Granne med Nidarosdomen ligger Ärkebiskopsgården, som i mer än 800 år har varit en viktig mötesplats. Den har varit ärkebiskopen i Nidaros boning, representations-och festpalats. Senare, från 1550 har den även varit länsherrens residens, men har även använts som lager.

Palatset är knutet till vår släkt på flera sätt, men främst genom ärkebiskop Erik Walkendorff (Valkendorf) som innehade ämbetet från 1510 fram till sin död 1522.

I vårt släktträd finns även Esge (Eske) Pedersen Bille (1467-1552) som är en direkt ana i 15 led/generationer. Han var en dansk diplomat, hövedsman, länsherre och righofmester. År 1532 då han var hövedsman i Bergen, lät han bränna ner ärkebiskopsgården, som senare återuppbyggdes av ärkebiskop Olav Engebrektsson. Under reformationen 1537 upphävdes ärkesätet, och alla jordegendomar som tillhört ärkebiskopen tillföll nu kronan. Ärkebiskopsgården blev nu Kongens gård, och blev även kallat Trondhjems gård. Den förste länsherren som residerade på gården var rigsrådet och admiralen Evert Bild död 1567. Hans hustru som nog också vistats på gården var Vibeke Clausdatter Podebusk en brorsdotter till en direkt ana, Ingeborg Predbjørnsdatter Podebusk.

Vi har även i vårt släktträd länsherre Claus Daa (1579-1641).

Claus Daa var under en period bland annat länsherre över Trondheim, Jämtland, Härjedalen och Romsdalen. Som sådan var palatset hans residensbostad. Claus Daa är syskonbarn till vår direkta ana Anne Lauridsdatter Tinhuus Skinkel, gift med Frands Brockenhuus till Egeskov. Anne är syster till Hilleborg Lauridsdatter Tinhuus Skinkel gift med Claus Daa (död före 1575). Claus Daas andra hustru Ingeborg Valdemarsdatter Parsberg är brorsdotter till en direkt ana, Nils Parsberg.

Efter reformationen så så uppfördes en träbyggnad kallad herrstuen utefter den östliga ringmuren. Detta blev länsherrens residens. Senare revs den i sin tur och ersattes av en nytt herrehus med tre skorstenar. Byggherre var länsherren och riksrådet Oluf Parsberg som är en brorson till en direkt ana, Nils Parsberg.

Ärkebiskopsgården beskrivs som ett medeltida palats. Den äldsta delen är belägen i den nordliga flygeln, Nordfløya. En utvändig mäktig numera renoverad stentrappa leder till vackra representationssalar, som används än i dag. Enligt forskaren och arkeologen Øystein Ekroll så är palatset uppbyggt efter medeltida ideal. En privat del kallad Camera, en officiell del för representation och fest kallad aula och en tredje del kallad capella, kapellet.

Under medeltiden var ingångarna till salen indelad i tre bestämda avdelningar. Gästerna kom in via en dörr mitt på den södra långväggen. Ärkebiskopen kom via sin privata del från väst, och tjänarna kom från höger, samma väg som besökarna tar i dag.

Ärkebiskopen hade sin plats mitt på den nordliga långväggen. Enligt Øystein Ekroll så fanns det här en hemlighet, nämligen ett varmluftsschakt som värmde ärkebiskopens plats. Så kanske var palatset det första huset med centralvärme.

Under början av 1600-talet lät länsherren Claus Daa riva den södra husväggen av salen. Dagens dörröppning är från den tiden.

Denna pampiga sal måste ha tilltalat ärkebiskopen Erik Walkendorff. Det är inte svårt att föreställa sig hur det kunde ha sett ut i palatset under hans tid. Som ärkebiskop var Erik omtyckt och respekterad, lojal mot riksrådet. Han hade studerat i Köln och var utbildad vid universitetet i Greifswald, och fick där en magistergrad. Han var en son av sin tid, med rötterna djupt i danskt kyrko-och kulturliv. En renässansman med sin tro förankrad i gamla katolska traditioner. Han såg dock som sin uppgift att föra in nya impulser i ärkestiftet, genom att upprätta goda förbindelser med övriga Norden och Europa. Han sägs ha älskat pompa och ståt. Han månade om kyrkans intressen och ställning, och han arbetade aktivt med olika projekt. Han författade flera litturgiska böcker, och han var bland de första i Norge som tog boktryckarkonsten i bruk.

Vid utgrävningar har man funnit rester av Erik Walkendorffs myntverkstad med vackra kakel och tegelgolv.

Ärkebiskopens arbetsrum även kallat regalierummet efter att kronregalierna förvarades där under 1800-talet.

Taket målades 1616 av Bjørn Målare på uppdrag av länsherren Claus Daa. Resultatet sägs ha blivit praktfullt, målat med starka färger, där det svarta pigmentet hämtades så långt ifrån som nuvarande Afganistan. Räkenskaperna för projektet finns bevarade på Riksarkivet i Oslo.

Kanske var det i detta arbetsrum som Erik skrev, med hjälp av ledande kanniker, bland annat de litturgiska böcker som finns bevarade. Han stod själv bakom en omfattande kartläggning och beskrivning av Finnmark, genom sina resor. Dessa sände han i brevform till påven Leo X i Rom.

Han tog initiativ till och finanserade Missale Nidrosiense och  Breviarium Nidrosiense

Missalet trycktes för ärkestiftet i Nidaros, dagens Trondheim. Stiftet omfattade hela Norge, Island, Grönland och en rad öar i Nordsjön, samt delar av nuvarande Sverige. Missalet räknas som Norges första tryckta bok och tre exemplar som tillhör Norges nationalbibliotek, ingår nu i Norges dokumentarv.

Fakta ”De første bygningene ble satt opp på 1000-tallet. Eiendommen var større enn i dag og strakte seg lenger mot øst.Dagens eldste steinbygninger, opprinnelig erkebiskopens hall og private bolig, stammer fra 1160- til 1190-årene, bygget under erkebiskop Eystein. Rester av en steinhall fra 1200-tallet inngår i dagens museum.Besto også av en rekke verksteder, deriblant myntverksted og våpensmie.Plyndret og brent av kongens menn i 1532. Ny brann i 1708.Fra 1550-årene tilholdssted for lensherrene. Nye bygninger ble oppført, deriblant fjøs og tårn, og store reparasjoner ble gjennomført.Fra slutten av 1600-tallet var det militærlager for hele Norge nord for Dovre.To store, militære lagerbygninger av tre brant ned i 1983. Dagens museum ble reist på branntomten først etter omfattende arkeologiske undersøkelser. Største funn er myntverkstedene, de nordligste i verden.BispesetetBispesetet i Trondheim ble etablert allerede på 1000-tallet.Erkebispesetet ble etablert samme sted i 1152–1153.Ble forlatt ved reformasjonen i 1537. Erkebispegården ble konfiskert av kongen og omdøpt til Kongsgården.” Texten är hämtad från aftenposte.no.

Källor:

Hamre, L. 1943: Erkebiskop Erik
Valkendorf. Trekk ved hans liv og virke.
John Griegs forlag, Bergen.

• https://www.aftenposten.no/norge/i/oE61V/erkebispegaardens-hemmeligheter?
• https://nbl.snl.no/Erik_Valkendorf
• https://www.strindahistorielag.no/wiki/index.php/Erkebispeg%C3%A5rden
• http://denstoredanske.dk/
• https://lokalhistoriewiki.no/wiki
• https://no.wikipedia.org/wiki
• http://rehnstroem.se/
• https://uit.no/