Glad midsommar!

I dag den 21 juni firar vi midsommar i Sverige. Den 23 juni firas St.Hans aften i Danmark och Norge.

Släkten Walkendorff har ju varit representerad i alla nordiska länder. Christopher Walkendorff var ju under en period länsherre både i Bergen, på Gotland och på Island. Hans farbror ärkebiskopen i Nidaros Erik Walkendorff var även han på sin tid verksam inom Norden. Till Härkeberga kom släkten från Nyland, nuvarande Finland, i början av 1760-talet. Så släkten har nog firat midsommar enligt flera olika lokala traditioner.

Midsommarfirandet var ursprungligen en kyrkohögtid, ägnad Johannes Döparen, vars kalenderdag infaller den 24 juni. Detta var den ursprungliga midsommardagen i Sverige. I Danmark och Norge ansluter namnet S:t Hans dag tydligare till de bibliska berättelserna. Den 23 juni var midsommaraftonens fasta datum fram till 1952. För att bättre passa in i arbetsveckan bestämdes 1953 att midsommaraftonen alltid skulle firas på en fredag och den är nu rörlig mellan 20 och 26 juni i Sverige.

Det är inte känt huruvida midsommarfirandet var spritt under förkristen tid eller skulle haft en motsvarighet i en påstådd festlighet kring sommarstolståndet. Midsommarfirandets eventuella förkristna kopplingar är med andra ord spekulativa och källor saknas. En av de tidigaste källorna som finns är biskop Olaus Magnus Historia om de nordiska folken från 1555.

Där skildrar Magnus att ”på den helige Johannes döparens afton … plägar allt folk utan åtskillnad till kön och ålder samlas i skaror på städernas torg eller ute på fria fältet, för att där glättigt tråda dansen vid skenet av talrika eldar, som överallt tändas”. Intressant nog nämner Magnus här midsommareldar, ett bruk som funnits kvar ända in i vår tid.

Midsommarstången är midsommarens främsta attribut. Ibland används också den lite äldre termen majstång – att jämföra med engelskans maypole – som inte kommer från månaden maj utan från ordet maja, som betyder ’att smycka med löv’.

Midsommarstången kom sannolikt till Sverige från Tyskland under medeltiden. De tidigaste avbildningarna hittar vi i Erik Dahlbergs Suecia Antiqua, utgiven successivt under sent 1600-tal och 1700-talets början. Antagligen användes midsommar- eller majstången av djäknar – den tidens studenter – och drängar som drog runt i städer och byar och ”sjöng maj” samtidigt som de tiggde mat och pengar.

På bilden från Skara syns en majstång med ringarna trädda över själva pålen, sannolikt ganska vanlig för denna tid. Men i själva verket fanns det länge en stor variation på midsommarstångens utseende och det var först under 1800-talets första hälft som den fick det utseende vi ser mest idag: en påle med en tvärslå, prydd med två lövade ringar. Men det finns fortfarande variationer i olika delar av Sverige. På kontinenten syns majstängerna ofta tidigare på året än i Sverige. I Tyskland hänger kransarna inte från en tvärslå utan istället runt själva pålen, alltså samma utformning som i Suecia Antiqua.

I likhet med julnatten var midsommarnatten också föremål för magiska föreställningar. Växtligheten tillskrevs särskilda magiska krafter och de övernaturliga väsendena antogs vara särskilt aktiva. Därför var midsommarnatten lämplig för att samla läkande växter men också för att spå in i framtiden. Att rulla sig naken i midsommardaggen var stärkande för hälsan liksom att spara en krans och lägga den i julbadet. Ett sätt att sia om framtiden som fortfarande lever kvar är att lägga sju eller nio sorters blommor för att under huvudkudden på midsommarnatten. I drömmen får man då se vem man ska leva sitt liv med.

En spridd föreställning är att midsommarstången representerar en fallossymbol och en kvarleva av uråldrig fruktbarhetsdyrkan. Visserligen finns fruktbarhet som ett tema i form av lövning och en förhoppning om god sådd, växtlighet och sedan skörd. Men detta skall kopplas till bondesamhällets hårda villkor där magi snarast var ett sätt att bemästra tillvarons oförutsägbarhet. Kopplingarna till en sorts omedveten, historiskt ärvd fruktsamhetskult måste på vetenskaplig grund tillbakavisas helt. Detsamma gäller tolkningen av midsommarstången som en fallos – ingenstans i våra rika arkivkällor nämns den kopplingen. (Källa:nordiskamuseet.se)