Vittskövle slott – släktens anknytning genom århundraden

Vittskövle slott Foto och copyright Ann Walkendorff
Vittskövle slott Foto och copyright Ann Walkendorff

Detta vackra slott är för evigt kopplat till medlemmar i vårt släktträd. Vi kan följa släktleden ända ner till början av 1200-talet, vilket är helt fantastiskt.

Vittskövle slott, som ligger ett par mil söder om Kristianstad, är en av Nordens bäst bevarade renässansborgar.

Foto:Lars Kennerstedt / Kulturmiljöbild, Riksantikvarieämbetet
Illustration i verket ”Genom Sveriges bygder”.., från 1882, av Wilhelm Meyer efter förlaga av Carl Svante Hallbeck.

Enligt sägnen skall gården redan vid slutet av 1100-talet ha haft en föregångare, som låg några kilometer från nuvarande plats invid Helgeåns utlopp i Egeside sjö, och skall då ha ägts av bröderna Harald och Holger Egeside.

Vår äldsta ana som skriver sig till Vittskövle är Gregers Vittskövle(Hak) som är I. Led. Den sjællandske Linie – [Hak]. Han avled 1264. Han är en direkt anfader i 22 generationer.

Vapen för ätten Hak

Släkthistorisk forskning har nu helt skrivit om gårdens tidigaste ägarhistoria. Första gången namnet Vittskövle nämnes i historiska källor är i ett brev från den 3 Maj 1272, där bl.a. en herr Gregers Vittskövle (”Withskutlae”) går i godo för en gäld på kung Erik Klippings vägnar. Man kan väl anta att denne Gregers har bott på och varit ägare till Vittskövle. Han kan även tänkas vara identisk med Gregers af Skåne, som 1264 medbeseglar för änkedrottning Margrethe Sambiria (kung Erik Klippings mor och förmyndare).

Erik Klippling är sonson till en direkt ana i 23 generationer, nämligen Valdemar II ”Segraren” av Danmark

Nästa kända ägare skall ha varit en herr Peder Egeside. Han är min direkte ana i 21 generationer.Han nämnes första gången i bevarat källmaterial i förbindelse med att han 1294 på kung Erik Menved, son till kung Erik Klipping, uppmaning deltog i tillfångatagandet av ärkebiskop Jens Grand. 1295 omtalas han som riddare och 1320 som kungligt råd, han ägde gods i Halland och nämns sista gången 1332, då han beseglar en överlåtelse av gods i Gärds härad (där Vittskövle ligger). Han är medbeseglare i en rad regeringsärenden för kungarna Erik Menved och Valdemar III. Herr Peders sigill finns bevarat i en gammal teckning och visar en fyrstyckad sköld, delad diagonalt från båda hörnen med kraftiga delningar, eventuellt två Andreaskors, och med rankornament i två av fälten. Den bevarade delen av omskriften lyder: ”Petri Egesithe Gr”. De sista två bokstäverna torde visa att herr Peder var son till en Gregers. Eftersom detta namn var mycket ovanligt, ligger det nära till hands att tro att Peder Egeside var son till Gregers Vittskövle, som skall ha haft ytterligare en son vid namn Astrad. Med undantag av de kraftiga delningarna är sköldemärket helt identiskt med de äldsta återgivningarna av släkten Haks vapen. Både Gregers Vittskövle och Peder Egeside var mycket framträdande personer med nära band till sina samtida regenter. År 1355 skriver sig herr Peders son ”Gregers Pedersen af Vittskövle”, då han avstår gods på Själland till Valdemar Atterdag. Han beseglade med Hak-sigill redan 1327. Gregers Pedersen var gift med en Henriksdatter Eberstein, som härstammade från en tysk grevesläkt från Schleswig-Holstein, och dog barnlös. Han hade brodern Stig Pedersen (död före 1352), som är min direkte ana och som förde Hak-vapen, och två systrar. Vittskövles första kända ägare kom alltså från släkten Hak och inte, som tidigare antagits, från släkten Krognos.

På 1100- och 1200-talen byggde man träborgar i ek, som det i så fall måste ha rört sig om här. Namnet Egeside är sammansatt av två ord: ”ege”, som är danska för ek, och ”side”, som betyder sluttning eller eventuellt sankmark, ”sid”. Det växer än idag gamla ekar på platsen, som ligger på en sluttning ner mot sankmark. I en beskrivning från 1767 talas om att adelsfamiljen Egeside ”hade sin borg i närheten, inte långt från Vittskövle färja på en äng benämnd Egeside”. Platsen finns även belagd i fornminnesregisret.

Genom giftermål med Gregers´ bror Stigs dotterdotter Margrethe Aagesdatter (Steeg) (död efter 1407) blev riddaren Holger Gregersen (Krognos)(f. ca 1330) av släkten Krognos I.led, ägare och skrev sig 1363 till Vittskövle.

Holger Gregersen Krognos och Margrethe Aagesdatter Steeg till Vittskövle är mina direkta anor i 18 generationer.

Margrethe Aagesdatter (Steeg)

Finn Holbeck skriver:
” Margrethe Steegs sigil,fører Hjortevir, og er som det ses meget ulig Steeg-slægtens våben. Det tyder på at hendes far måske var af ”Saltensee af Tystofte” (eller en gren af Hvideslægten), og at Steeg-navnet stammer fra mødrende side. ”

Denne ägde även Heireholm (nuvarande Snogeholm). Han slogs till riddare av Valdemar Atterdag, som även han finns i vårt släktträd, och Holger Gregersen Krognos tillhörde i början av drottning Margrethe I:s (finns i släktträdet) tid i Danmark de främsta av hennes och sonen Olufs riksråd.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är vp-Krognos.jpg

År 1381 var han en av huvudmännen bakom separatfreden mellan Skåne och kung Albrekt i Sverige, vilket drottningen ogillade. Han stupade (eller lönnmördades på drottningens anstiftan?) när Margrethe belägrade och intog borgen Turestorpsö vid Börringe 1382, då hon hämnades på Skånes gälkare Tue Andersen Galen, (finns i släktträdet som systerson till en direkt ana) som bodde där, för att denne undertecknat ett dokument, i vilket Albrekt av Mecklenburg (finns i vårt släktträd) lovades hjälp att ta makten.

Genom gifte med riddar Holgers yngsta dotter Holgerd min direkta ana(f. ca 1382) samt förpantning blev riddaren Axel Pedersen Brahe f. ca 1376m min direkte ana, ägare till Vittskövle 1401.

Vid hans död 1425 delades arvet mellan Holgerd samt sonen Peder Axelsen och fyra döttrar. Änkan Holgerd bodde kvar på slottet och skall 1452 ha skjutit på och egenhändigt fördrivit den svenske kungen Karl Knutssons soldater från Vittskövle.

Efter arvskiftet följde en tid av invecklade ägarförhållanden och det skulle dröja mer än hundra år innan Vittskövle åter kom under en hand i den Braheska släkten. I slutet av medeltiden var en del av godset förpantat till ärkebiskopen i Lund och lydde under fogden på Åhus’ slott och i samband med reformationen indrogs denna del till Kronan 1536.

Till slut lyckades Lave Brahe, son till Axel Axelsen Brahe (direkt ana) till Krageholm, 1539 utlösa alla andra ägare till godset och överlät det senare till sin yngre bror Jens, medan han själv bosatte sig på Krageholm.

Jens Axelsen Brahe, gift med Anne Egesdatter Bille, (mina direkta anor), fick 1555 stadfästelse på rätten till hela Vittskövle men började redan 1553 uppföra den nuvarande borgen.

Vittskövle slott-Brahe och Billes vapen ovanför porten. Foto och copyright Ann Walkendorff

Över borgporten lät han sätta upp en inskriftstavla, som fortfarande finns kvar. Den har ätterna Brahes och Billes vapen och uttrycker en förhoppning om att egendomen alltid måtte stanna i ätten Brahes ägo. Denna önskan kom dock inte att uppfyllas. 

Jens Brahe efterträddes vid sin död 1560 av sonen Henrik Jensen Brahe, gift med Lene Tagesdatter Thott från Eriksholm (nuv. Trolleholm), de är mina direkta anor.

Denne var befallningsman på Bornholm och danskt riksråd och en mycket förmögen man, som även ägde bl.a. Löberöd, Vidarp och Ousbyholm i Skåne och flera gods i övriga Danmark. Hans godsmassa i Skåne omfattade ca 1/30 av hela landskapet.

Henrik Jensen Brahe fullbordade 1577 byggandet av borgen. Han hade när han dog 1587 tre minderåriga döttrar i livet. Änkan Lene Tagesdatter Thott satt kvar i orubbat bo och drev Vittskövle med framgång och utökade dess areal fram till sin död 1599. Då skedde ett skifte av Henrik och Lenes kvarlåtenskap mellan döttrarna.

Epitafium över Henrik Brahe till Vittsköfle, död 1587 och hans hustru Lene Thott, död 1599, samt två söner och fyra döttrar. Okänd fotograf.

Den äldsta dottern Margarete Henriksdatter Brahe satt kvar på Vittskövle och hade 1598 gift sig med Christian Barnekow till Birkholm på Själland och därmed övergick godset till denna ätt, som kom att inneha Vittskövle ända till 1826. De är mina direkta anor.

Släkten härstammade från Pommern och räknade anor från 1200-talet. Herr Christian var en av Danmarks mest lysande adelsmän och hade skaffat sig en gedigen utbildning vid flera av Europas mest kända universitet. Han vistades under många år på resor i utlandet och besökte bl.a. Egypten och Palestina.

Efter hemkomsten till Danmark fick han en betydelsefull post vid Christian IV:s hov (finns i släktträdet) och kungen anlitade honom för flera viktiga diplomatiska uppdrag. Som tack för sina tjänster fick han Lundagård och S:t Peders kloster i Lund i förläning av kungen och senare erhöll han även Malmöhus län.

Till slut fick han också ge sitt liv för sin kung. Under en sammanstötning mellan danska trupper och hertig Johans av Östergötland svenska soldater vid Varberg 1612 överraskade svenskarna den danska hären. Kung Christian råkade då fastna i ett träsk med sin häst. När hästen tog ett språng upp ur detta, blev den spetsad på en stör. Barnekow lämnade då sin häst till kungen med orden:

”Åt Ers Majestät min häst, åt fienden mitt liv, åt Gud min själ.” Kungen undkom men Christian Barnekow blev nedhuggen av svenskarna.

Hans änka Margarete gifte inte om sig utan skötte Vittskövle till sin död 1619, då godset övergick till sonen Hans Barnekow, som dog 1630, han var gift med Lisbet Clausdatter Bille (direkta anor).

Deras dotter Margrethe Hansdatter Barnekow föddes 1625 på Vittskövle.

Hon gifte sig med Christopher Henningesen Walkendorff född på Glorup, som skrev sig till Ellinge, Maglö, Holme och Hessleholm. Han var guvernör på Landskrona slott, qurator/rektor vid Lunds universitet, och vice landsdommare i Skåne. Han introducerades 1664 på det svenska Riddarhuset.

Margrethes bror Christian Barnekow ärvde Vittskövle efter deras föräldrar.

Christian Barnekow första hustru Else Henriksdatter Ramel, som finns i vårt släktträd, som dog i barnsäng, och han gifte sedan om sig med Birgitte Skeel till Vallö, som verkar ha varit en kraftfull kvinna.

När hon en kväll i sin vagn var på väg från Köpenhamn till sitt fädernegods vid Köge hade hon stannat en stund vid ett värdshus, som råkade vara tillhåll för rövare. Dessa söp hennes kusk medvetslös och en av rövarna iklädde sig hans kläder och satte sig på kuskbocken. Fru Birgitte anade inte oråd förrän vagnen vek av från vägen och körde in mot en skog. Något vapen hade hon inte, men hon bevarade fattningen och lyckades bakifrån strypa mannen med sitt strumpeband och körde sedan själv vidare till Köge.

Fru Birgitte finns avbildad i Vittskövle kyrka, där man ser henne, blid och leende, med make och barn. I handen höll hon ursprungligen ett strumpeband, men detta har senare ommålats till en mer diskret bönebok. Efter att Skåne avträtts till Sverige utnyttjades Christian Barnekow i propagandasyfte av svenskarna och utsågs till vicepresident i Göta hovrätt och 1664 blev ätten Barnekow genom honom introducerad på det svenska riddarhuset.

Foto från Vittskövle kyrka

Sonen Kjell Christoffer Barnekow ärvde 1666 som treåring egendomen tillsammans med Rosendal och Örtofta. Han gifte sig 1691 med Margareta von Ascheberg, dotter till fältmarskalken och generalguvernören över Skåne, Rutger von Ascheberg, och hans unga maka följde honom sedan på hans fälttåg i holländsk tjänst i kriget mot fransmännen. Det berättas att deras yngste son föddes mitt under bombardemanget av Brüssel 1695.

Efter att ha hemkallats av Karl XII för att leda ett nytt regemente i Kalmar, inrättade överste Barnekow på Vittskövle, med hjälp av svärfadern von Ascheberg, det största och äldsta privatstuteriet i landet för att föda upp hästar till ett dragonregemente. Han blev under mönstringsarbetet i Kalmar ”af en hitsig feber angrepen” och dog där 1700, endast 37 år gammal.

Stallarna till vänster på bilden. Foto Lars Bergström RAÄ 1964

Hans unga hustru Margareta von Ascheberg styrde därefter på Vittskövle i hela 53 år. Hennes avlidne make hade förbundit sig att sätta upp och utrusta 200 dragoner. Hon skrev nu ett bevekande brev till Karl XII och bad att bli befriad härifrån,

”Emedan jag Värnlösa änka nu vidare mig därmed ej befatta kan”. I makens kontrakt med kronan stod det dessutom, att om något dödligt påkom översten, så skulle hans värvning ”ej lända hans barn och arvingar till någon skada”. Kungen, som behövde nya rekryter till sin armé i Östersjöprovinserna, avslog hennes begäran och förklarade att hon måste uppfylla kontraktet. Bakom avslaget låg kungens gunstling greve Carl Piper, som härigenom hoppades att bringa henne på obestånd, så att han och hans hustru Christina skulle kunna komma över även hennes gods och gårdar. Grevinnan Ascheberg gav inte upp. Hon värvade lösdrivare och arbetslösa drängar, tillverkade uniformerna på slottet, och 1702 skeppades hennes beridna dragonavdelning över till Livland med hästar uppfödda på Vittskövle. Men ingen enda av ”Grevinnans dragoner” kom tillbaka till Sverige. Alla stupade eller hamnade i fångenskap i Sibirien.

”Aschebergskan på Vittskövle”, under vilket namn hon blev känd i hela Skåne, utökade också sitt jordinnehav genom att inköpa de stora egendomarna Ellinge slott av min ana Hans Walkendorff, Sövdeborg och Tosterup. I de socknar, där hennes gods låg, inrättade den driftiga slottsfrun skolor och sjukhus och svarade för både socialvården och den andliga vården av sina tusentals underlydande. När hon dog vid 82 års ålder blev hon begravd vid sidan av sin man i det Barnekowska gravkoret i Vittskövle kyrka. Hon var den sista som bar det Aschebergska namnet.

Gården ärvdes 1753 av äldste sonen Christian Barnekow, som efter faderns död tillsammans med brodern Rutger fått Örtofta. Efter studier i Stralsund och Jena hade han gått i krigstjänst vid Södra skånska kavalleriregementet och slutade sin militära bana som generallöjtnant. 1738 utsågs han till överkommendant och landshövding i Kristianstads län och upphöjdes i friherrligt stånd 1751. Han var gift med grevinnan Eva Charlotta Stenbock, dotter till greve Magnus Stenbock, som vann den viktiga segern över danskarna vid Helsingborg 1710.

Vid general Barnekows död 1762 övergick gården till sonen hovjägmästaren Kjell Christoffer Barnekow, som 1818 efterträddes av sin son överstekammarjunkaren greve Christian Barnekow. År 1826 måste denne avyttra gården av ekonomiska skäl och därmed slöts ätten Barnekows innehav av Vittskövle.

Nu tunnas min släkts anknytning till Vittskövle slott ut alltmer, de sista av släkten Barnekow som ägde Vittskövle var kusiner på håll till mina anor.

Egendomen köptes då av bankiren Jonas Hagerman, vars far Jakob Hagerman varit stallmästare på godset. Han sålde tio år senare Vittskövle till sin bror Gustaf, som var storköpman i Ystad.

Dennes dotter Maria gifte sig med hovmarskalken Rudolf Hodder Stjernswärd, son till Carl Georg Stjernswärd på Engeltofta, och sedan 1837 har godset varit i släkten Stjernswärds ägo. 1915 bildades familjebolaget AB Widtsköfle. Godset har en areal på ca 3.000 hektar och dess nuvarande ägare är Carl-Georg Stjernswärd.

Vid slottet finns en vacker trädgård, skapad av familjearkitekten Adolf Fredrik Barnekow under senare delen av 1700-talet, och en ”engelsk” park från omkring 1840. Parkanläggningen är öppen för allmänheten. Ekonomibyggnaderna är från mitten av 1800-talet, uppförda i medeltidsstil efter ritningar av C.G. Brunius. Mot slottet leder långa alléer från olika håll.

Slottet och ladugården omkr. 1680 (Buhrman-Fischers prospektverk)

Vittskövle slott är Skånes största borg med ca 100 rum. Placering och utformning avgjordes av försvarshänsyn, och den fyrlängade tegelborgen byggdes på pålar i sankmarkerna. Den försågs med kraftiga hörntorn och omgavs av djupa vallgravar. Från tornen kunde man bestryka alla väggar med eld från kanonerna, och i slottets översta våning ser man fortfarande spår efter den skyttegång som tidigare löpte längs takfoten. Det sydöstra tornets spira har gamla anor, medan tinnarna på det nordvästra är en romantiserande företeelse, som tillkommit i slutet av 1700-talet sedan tornets överdel härjats av brand.

Den medeltida huvudgården låg alldeles norr om Vittskövle kyrka, inte långt från det nuvarande slottet, och revs när den nya borgen skulle uppföras. Gamlegård, nära kyrkan, var en föregångare till Vittskövle slott. Den har grävts ut och daterats till 1300-talet genom de ekstockar man funnit och till 1200-tal eller tidigt 1300-tal genom talrika keramikfynd. Man har hittat vallgraven, vilket visar att det var en befäst gård.

Kyrkan som räknas till en av Skånes mest intressanta sockenkyrkor, uppfördes omkring år1200, vilket man kan se på resterna av ett äldre kyrktorn. Innanför det nuvarande tornet har det funnits ett s.k. västtorn, som kan dateras till 1100-talet eller tidigt 1200-tal. Det tyder på en kontinuerlig närvaro av stormän i trakten. Kyrkan har berömda medeltidsmålningar och gravstenar över de äldsta ägarna till Vittskövle.

BARNEKOWSKA GRAVKORET
I slutet av 1500-talet övergick Vittskövle gods över i släkten Barnekows ägo och omkring 1660 lät Christian Barnekow uppföra ett gravkor för släkten längs södra långhusväggen. Korsarmen försågs med flacka korsvalv. Den östra delens övre parti hade en funktion som minnesrum och var öppet ut mot kyrkorummet. Kistorna ska ha varit uppställda i den nedre delen som var tunnvälvd. Kistorna placerades på golvet i gravkoret och hade därför inte några gravhällar. Den västra delen innehöll bland annat en herrskapsläktare.


På östra gravkorsväggen sitter ett stort epitafium över Henrik Brahe, död 1587, hans fru Lene Thott, död 1599, två söner och fyra döttrar. Inskriptionen lyder: ”Anno 1587 den 19 Februarii da kallde Gud Allmechtigste av denne verde til sig salig och Welbiurdig Henrich Brade til Widtschiöfle og Löbberödt – Anno 1599 den 4 Maii da kallede oc Gud hans kiere Frue Fru Lene Tott som haffde tilsamman 2 Sönne og 4 döttre og nu huiler her udi deres Soffuekmer. Gud giffue demom en glaedelig opstandelse.”
På västra gravkorsväggen hänger ett epitafium över Christian Barnekov, död 1666, och hans familj, första frun, Else Ramel, död 1658 och andra frun, Birgitte Scheel, död 1697, och sex mindre barn.

Den medeltida dopfunten av sandsten har en inskription som lyder:

”Denne fvnt gaff iej Jens Brade till Vedskøl kircke ano 1559”.

Men detaljer avslöjar att funten förmodligen är tillverkad redan före 1200-talet. På dopfatet, som är tillverkat 1903, avbildas Jesu dop. CC BY-SA 3.0

Källor:

Sylve Åkesson: Skånska slott och herresäten

Sven T Kjellberg: Slott och herresäten i Sverige Skåne 3 Kristianstads län, Allhems Förlag Malmö 1966

Svenska kyrkan: svenskakyrkan.se