Please enable your Javascript to see this page as it is meant to appear!

Walkendorfsgade Bergen

Bilden är tagen 1907.

Inlägg

Bayeuxtapeten

Harald svär en ed på heliga reliker inför Vilhelm Erövraren

Vi har Wilhelm Erövraren i vårt släktträd, William I the Conqueror (Vilhelm Erobreren). Han är en direkt ana i 30 generationer. Den som, enligt traditionen broderat tapeten, drottning Matilda av Flandern och hustru till Vilhelm, är således en direkt anmoder. Vissa forskare hävdar dock att det inte var hon som broderade eller ens beställde tapeten.

Bayeuxtapeten är en medeltida broderad textil som skildrar normandernas erövring av England år 1066. Bayeuxtapeten är inte bara ett konstverk, utan har även blivit ett historiskt monument. Den redogör för en historisk händelse, men har även gett historiker en inblick i den medeltida människans liv och vardag och medeltida textilarbeten, arkitektur, arkeologi med mera.

Bayeuxtapeten beställdes troligen av biskopen Odo av Bayeux som var Vilhelm Erövrarens halvbror. Den tillverkades förmodligen i England innan den hamnade i katedralen i Bayeux. Det är inte klart vilka som har eller vem som har formgivit den. Den kan ha tillverkats av på kloster, antingen av nunnor eller munkar, men även av betalda hantverkare. Brodyr var ett högstatusyrke vid tiden den tillverkades och det utövades av både män och kvinnor. Vid högtidliga tillfällen användes den till att pryda kyrkans skepp, vars inre sidor den var tillräckligt lång för att omsluta. Tapeten har varit utsatt för många faror som eldsvådor, bildstormande hugenotter, revolutionskrigen och andra världskiget.

Enligt en gammal tradition broderades den på egen hand av Vilhelms Erövrarens hustru, drottning Matilda av Flandern, och under den nationalromantiska viktorianska eran är det ett vanligt motiv i konsten. På franska är den även känd som La Tapisserie de la Reine Mathilde, ungefär Drottning Matildas gobeläng, men senare historiker menar att hon varken beställt den eller varit med vid dess framställning.

Kalvinisterna stormade och plundrade katedralen i Bayeux 1562, under Hugenottkrigen, men tapeten klarade sig. Kanske var den flyttad eller på annat sätt undangömd. Under revolutionskrigen i slutet av 1700-talet beslagtogs Bayeuxtapeten av soldater för att täcka arméns vagnar, men en lokal jurist lyckades rädda undan den. Napoleon tog den till Paris och under andra världskriget beslagtogs den av den nazistiska ockupationsarmén. SS-chefen Heinrich Himmler ville ha den till sin medeltida borg i Bayern. Den flyttades till Louvren med andra beslagtagna konstskatter och den franska motståndsrörelsen lyckades förhindra att den lämnade landet.

Bayeuxtapeten förvaras i Musée de la Tapisserie de Bayeux sedan 1945. I januari 2018 meddelade Frankrikes president Emmanuel Macron att tapeten kommer att lånas ut för utställning i England. Detta beräknas ske tidigast 2020, och under förutsättning att tapeten klarar en flytt. England har tidigare bett att få låna den för utställning, bland annat inför drottning Elizabeth II:s kröning, hon är ättling till Vilhelm Erövraren och 900-års jubileet för slaget av Hastings 1966.

Beskrivning

Bayeuxtapeten är inte en vävd tapet, som namnet antyder, utan en linneremsa broderad med garn i olika färger. Den utfördes sannolikt omkring år 1076 och den tidigaste dokumenterade omnämnandet görs 1476 i ett inventarium över föremålen i katedralen i Bayeux, där den tidigare hade varit upphängd tillfälligtvis. På en yta av 70 m x 48–51 cm beskrivs 73 historiska händelser. Eftersom tapeten saknar avslutande bård är det inte helt otroligt att den ursprungligen har varit längre. Det är osäkert om den har normandisk eller saxisk form.

Broderiet är utfört med endast två sömsätt, stjälksöm och dubbel läggsöm. Läggsömmen som i Frankrike kallas för bayeuxsöm användes till att fylla ut motiven. Den framställer en serie scener med händelser ur Harolds av England liv och normandernas erövring av England. Den historiska framställningen ackompanjeras av texter på latin och en dekorativ bård med fabelmotiv eller scener ur vardagen. Den avbildar bland annat Halleys komet, som passerade jorden 1066.

Bayeuxtapeten består av en bindel i ett stycke, av sannolikt ursprungligen oblekt linne, som tiden har givit samma färg som brun hollandslärft. Hela tapeten är indelad i mer än 70 handlingar, som i allmänhet är skilda från varandra genom broderade träd eller byggnader. Den innehåller framställningar av 623 personer, 202 hästar och mulåsnor, 55 hundar, 505 andra djur, 37 byggnader, 41 skepp och båtar, 49 träd – sammanlagt 1 512 föremål. Betydelsen av dessa figurer, som är broderade med ylle i åtta olika färger, förklaras genom en inskrift av tum-höga latinska bokstäver över de flesta rutorna. Framställningen av föremålen är naiv (här finns blå, gröna, röda och gula hästar) och perspektivet är helt och hållet förbisett. Kompositionen är likväl djärv och snillrik och alla figurerna utmärks av genuinitet i uttrycket.

Broderiet innehåller i sina bilder ett försvar för normandernas och Vilhelm Erövrarens anspråk på England mot anglosaxarna och är en teckning av vad som hände inför och vid erövringen. Den första handlingen föreställer Edvard Bekännaren på tronen: Harald Godwinson står inför honom i begrepp att avresa till Normandie för att meddela Vilhelm underrättelsen om att denne blivit utsedd till Edvards efterträdare. De följande handlingarna återger Haralds äventyr på färden till Normandie, hans besök hos Vilhelm och hans återkomst till England. Därefter följer framställningar av Edvards sjukdom och begravning, Haralds kröning och de onda förebuden om hans öde. Rustningarna till erövringståget, Vilhelms landstigning på Englands kust, slaget vid Hastings med dess förberedelser är enkelt, men också så noga och omständligt framställda att teckningen med stor sannolikhet måste antas vara ett ögonvittnes.[källa behövs] Broderiet slutar med engelsmännens flykt efter drabbningen. Tapetens bård avbildar lejon, fåglar, kameler, minotaurer, drakar, sfinxer, några fabler av Aisopos och Faedrus, teckningar av lantbruk och jakt och så vidare. Vilhelm Erövrarens motståndare avbildas respektfullt och som en värdig motståndare för att göra tydligt att segern inte var enkel och därmed välförtjänt, och andra bilder visar att segern skedde med stöd av Gud. Enligt en tradition dog Harald av en pil i ögat, och den traditionen anses komma från en av bilderna på tapeten som förmodligen inte ens avbildar Harald. Andra tidiga skildringar beskriver att hans dödades av fyra normandiska riddare. Text och bilder från wikipedia.

Glad midsommar!

I dag den 22 juni firar vi midsommar i Sverige. I morgon den 23 juni firas St.Hans aften i Danmark och Norge.

Släkten Walkendorff har ju varit representerad i alla nordiska länder. Christopher Walkendorff var ju under en period länsherre både i Bergen, på Gotland och på Island. Hans farbror ärkebiskopen i Nidaros Erik Walkendorff var även han på sin tid verksam inom Norden. Till Härkeberga kom släkten från Nyland, nuvarande Finland, i början av 1760-talet. Så släkten har nog firat midsommar enligt flera olika lokala traditioner.

St.Hans, Odense
foto från visitdanmark.se

Midsommarfirande i Härkeberga, Uppland Sverige Foto: Ann Walkendorff

The famous and traditional tønnebål på laksevåg
(barrelfire in Laksevåg, Bergen, Norway) Photo from pinterest

Midsommarfirandet var ursprungligen en kyrkohögtid, ägnad Johannes Döparen, vars kalenderdag infaller den 24 juni. Detta var den ursprungliga midsommardagen i Sverige. I Danmark och Norge ansluter namnet S:t Hans dag tydligare till de bibliska berättelserna. Den 23 juni var midsommaraftonens fasta datum fram till 1952. För att bättre passa in i arbetsveckan bestämdes 1953 att midsommaraftonen alltid skulle firas på en fredag och den är nu rörlig mellan 20 och 26 juni i Sverige.

Det är inte känt huruvida midsommarfirandet var spritt under förkristen tid eller skulle haft en motsvarighet i en påstådd festlighet kring sommarstolståndet. Midsommarfirandets eventuella förkristna kopplingar är med andra ord spekulativa och källor saknas. En av de tidigaste källorna som finns är biskop Olaus Magnus Historia om de nordiska folken från 1555.

Där skildrar Magnus att ”på den helige Johannes döparens afton … plägar allt folk utan åtskillnad till kön och ålder samlas i skaror på städernas torg eller ute på fria fältet, för att där glättigt tråda dansen vid skenet av talrika eldar, som överallt tändas”. Intressant nog nämner Magnus här midsommareldar, ett bruk som funnits kvar ända in i vår tid.

Majstång i Eric Dahlbergs Suecia Antiqua, utförd av gravören Johannes van den Aveelen. (Kungliga Biblioteket: http://suecia.kb.se).

Midsommarstången är midsommarens främsta attribut. Ibland används också den lite äldre termen majstång – att jämföra med engelskans maypole – som inte kommer från månaden maj utan från ordet maja, som betyder ’att smycka med löv’.

Midsommarstången kom sannolikt till Sverige från Tyskland under medeltiden. De tidigaste avbildningarna hittar vi i Erik Dahlbergs Suecia Antiqua, utgiven successivt under sent 1600-tal och 1700-talets början. Antagligen användes midsommar- eller majstången av djäknar – den tidens studenter – och drängar som drog runt i städer och byar och ”sjöng maj” samtidigt som de tiggde mat och pengar.

På bilden från Skara syns en majstång med ringarna trädda över själva pålen, sannolikt ganska vanlig för denna tid. Men i själva verket fanns det länge en stor variation på midsommarstångens utseende och det var först under 1800-talets första hälft som den fick det utseende vi ser mest idag: en påle med en tvärslå, prydd med två lövade ringar. Men det finns fortfarande variationer i olika delar av Sverige. På kontinenten syns majstängerna ofta tidigare på året än i Sverige. I Tyskland hänger kransarna inte från en tvärslå utan istället runt själva pålen, alltså samma utformning som i Suecia Antiqua.

I likhet med julnatten var midsommarnatten också föremål för magiska föreställningar. Växtligheten tillskrevs särskilda magiska krafter och de övernaturliga väsendena antogs vara särskilt aktiva. Därför var midsommarnatten lämplig för att samla läkande växter men också för att spå in i framtiden. Att rulla sig naken i midsommardaggen var stärkande för hälsan liksom att spara en krans och lägga den i julbadet. Ett sätt att sia om framtiden som fortfarande lever kvar är att lägga sju eller nio sorters blommor för att under huvudkudden på midsommarnatten. I drömmen får man då se vem man ska leva sitt liv med.

En spridd föreställning är att midsommarstången representerar en fallossymbol och en kvarleva av uråldrig fruktbarhetsdyrkan. Visserligen finns fruktbarhet som ett tema i form av lövning och en förhoppning om god sådd, växtlighet och sedan skörd. Men detta skall kopplas till bondesamhällets hårda villkor där magi snarast var ett sätt att bemästra tillvarons oförutsägbarhet. Kopplingarna till en sorts omedveten, historiskt ärvd fruktsamhetskult måste på vetenskaplig grund tillbakavisas helt. Detsamma gäller tolkningen av midsommarstången som en fallos – ingenstans i våra rika arkivkällor nämns den kopplingen. (Källa:nordiskamuseet.se)

Dannebrogen 799 år den 15 juni 2018

C.A. Lorentzen (1746-1828), Dannebrog falder ned fra himlen under Volmerslaget ved Lyndanisse (Tallin) i Estland den 15. juni 1219, 1809

Den 15 juni är det 799 år sedan den danska flaggan Dannebrogen föll från himlen under slaget vid Lindanäs år 1219, enligt legenden om Dannebrogen.

Legenden berättar hur Lunds ärkebiskop Anders Sunesen var på korståg tillsammans med Danmarks kung Valdemar Sejr vid Lindanäs i det som är Estland numera.

När de höll på att förlora slaget så lyfte Anders Sunesen sina armar mot himlen och bad om Guds hjälp. Gud lät då Dannebrogen falla från himlen och sa att de skulle segra när de reste den, och det gjorde de.

Därför firas Dannebrogens dag den 15 juni varje år genom att en kopia av den äldre Dannebrogen ställs fram bredvid Anders Sunesens sarkofag i Lunds domkyrka. Sedan flyttas den till Sjuarmade ljusstakens kapell där den står till i augusti.

Anders Sunesen var ärkebiskop i Lund mellan 1201 och 1223 och var en av de mest framstående ärkebiskoparna för det danska riket. (Text och bild från Destination Lund).

Anders (Andreas) Sunesen (Hvide) finns i vårt släktträd som son till vår direkte ana Sune Ebesen av ätten Hvide. Anders ska fört ätten Galens vapen.

Galen är en dansk medeltida ätt, som leder sitt ursprung från Skjalm Hvides son Ebbe Skjalmsen.

1800-talsbild av Anders Sunesen i slaget vid Lindanäs 1219

Även kung Valdemar “Segraren” av Danmark(1170-1241) är vår direkte ana.

Dannebrogen är bara en av de nationsflaggor som vi Walkendorffare kan räkna som “vår”.

Var vår släkts vagga stod är inte helt kartlagt, men vi är historien på spåren, tack vare DNA-tester.

Enligt äldre skrifter har vi våra rötter i området kring Tyrolen och Bayern, Den äldsta jag funnit hittills är från 1536. Nicolaus Heldvaderus/Heldvadcrus skriver:

»Den første Falckendorph kom ind i Danmarck med Kong Christoffer aff Beyren, vaar fød aff Frijherrer Slect i Tirol«” (Källa: Historiske samlinger, Digitized by the Internet Archive in 2010 with funding from University of Toronto).

Samma information återkommer i Klevenfeldts Samlinger bevarede Optegnelser, nedskrevne med en Hånd fra Begyndelsen af det 17. Århundrede. Där har man lagt till namn på personer: »Den første, som kom her i Danemark med Kong Christopher af Bajern, hede Her Peder Walckendorff; hans Fader skulde have hedet Henning Walckendorff, hans Moder Fru Wendell Barsnig, hans Farmoder Fru Cathrine von Landshüt, hans Mormoder Fru Anna Bartensleben. Fornævnte Hr. Peder Walckendorffs Hustru hede Fru Mette Mandorff; de havde tilsammen en Søn og tre Døtre.«

Helt säkert är att släkten bodde i Danmark/Skåne mellan slutet av 1300-talet till mitten av 1600-talet, då Skåne blev svenskt.

Vår släkts huvudsäte var då Ellinge slott. Detta slott kom att bli flera ärkebiskopars hemvist.

Ellinge tillhörde under medeltiden flera av Danmarks mäktigaste släkter och spelade därför en viktig roll i Danmarks historia. Utan att överdriva kan jag hävda, att Ellinge finns i våra hjärtan och i våra gener.

Först i raden av stormän på egendomen var:

Erland Galen Direkt ana, början av 1200-talet. Han hade fyra söner, vilka genom sin mor Cecilia var släkt med Danmarks främsta stormansätt Hvide och Sverkerska ätten i Sverige. Av dessa Erlandsöner blev två ärkebiskopar,
Ärkebiskop Jacob Erlandsen och
Ärkebiskop Erland Erlandsen, och de andra två, Jens och Niels direkt ana, efter varandra ägare till Ellinge.
Jens Erlandsen var 1258 gilkare, det vill säga högste befälhavare, i Skåne. Vid stridigheterna rörande kungens eller kyrkans överhet mellan hans bror ärkebiskop Jacob i Lund och danske kungen Christoffer I, son till en direkt ana, stod Jens på sin brors sida. Sedan kungen fängslat ärkebiskopen med hjälp av prelatens egen broder Niels fick denne överta Ellinge och gilkareämbetet.
Niels Erlandsen Direkt ana lämnade gården i arv till sin son
Jacob Nielssen, vars son
Niels Jacobssen senare blev herre till Ellinge. Denne dog 1350.
Näste ägare var Ulf Aagesen Thott, son och bror till en direkt ana, som 1371 efterträddes av
Peder Axelsen Thott, direkt ana, till Härlöv nära nuvarande Kristianstad. Hans svärson,
riddaren Niels Svendsen Sparre, son till en direkt ana löste till sig Ellinge 1395. Denna ätt Sparre härstammade från Jylland och förde två sparrar i sitt vapen. Kalmarunionen medförde under 1400-talet ett närmande mellan de tre nordiska länderna och Sparrarna till Ellinge var ett exempel på detta. Niels Svendsen Sparre har bl.a. undertecknat förbundstraktaten mellan unionskungen Erik av Pommern, finns med i vårat släktträd och Wladislaus av Polen, finns med i vårat släktträd 1419 jämte flera andra dokument. Hans son
Kjeld Nielssen Sparre blev näste ägare till godset och han efterträddes av sin bror
väpnaren Claus Nielsen Sparre, finns med i vårat släktträd, som bebodde gården 1439 och som genom giftermål med Katarina Bielke, finns med i vårat släktträd, även blev herre till Wik i Uppland samt svåger till svenske marsken och senare riksföreståndaren och kungen Karl Knutsson (Bonde) finns med i vårt släktträd. Han blev trots detta trogen sitt fädernesland Danmark. Hans efterträdare, sonen
Niels Clausen Sparre,finns med i vårat släktträd blev däremot genom sin uppfostran och släktskap med Sveriges ledande män, Karl Knutsson och Sten Sture den yngre, finns med i vårat släktträd helt svensk. Han var bland annat svenskt riksråd och hövitsman på Elfsborg och en myndig, självsäker herre, som 1495 på egen hand förklarade England krig. Lyckan vände emellertid när han tog Sten Sture den yngres parti i striderna med danske kungen Hans och 1505 dömdes han skyldig till majestätsbrott och förlustig liv, ära och gods, varvid Ellinge drogs in till den
danska kronan och såldes år 1511 till
Henrik Krummedige, direkt ana, en av sin tids mest betydande män, som bl.a. var danskt och norskt riksråd och hövitsman på Bohus. Redan före Henrik Krummediges död 1530 blev
Eske Pedersen Bille, direkt ana gift med hans dotter Sophie Krummedige, direkt ana ägare till Ellinge, Månstorp och det halländska Vallen. Vid den Christian II-trogne Sören Norbys uppror mot Frederik I 1525 blev Ellinge intaget och plundrat, eftersom Bille hörde till Frederiks män. Händelsen finns återgiven i ett brev från gårdsfogden till Eske Bille. Fogden berättar att han blivit överraskad av budskapet om fiendens annalkande och bara haft en natts frist att föra bort livsmedel och dyrbarheter. Vidare skriver han att 400 bönder kom, bröt upp dörrarna och tog till sig mat och öl. Själv hade han flytt och stått ett dygn i “det ny mag”, d.v.s. han hade gömt sig i det nybyggda utedasset. Senare rapporterade han att “alltsammen er vel ved magt undtagen 2 senge, som bönderne sloge i stykker”. Eske Bille satt som länsman på Bergenhus i Norge 1529-37 och blev sedan ståthållare på Köpenhamns slott och rikshovmästare. Han dog 1552. Av hans många jordagods gick Ellinge till hans andre son,
Jörgen Bille, finns med i vårat släktträd, senare även ägare till Vallen, som en annan bror erhållit i arv. Han dog 1601 och ärvdes av sin son
Eske Bille, finns med i vårat släktträd. Då denne dog barnlös 1619 tillträdde hans systerson
riksrådet Eske Laugesen Brock af Estrup, finns med i vårat släktträd egendomen. Eftersom denne var den siste manlige medlemmen av sin ätt, gick godset vid hans död år 1625 till dottern
Brigitte Brock, finns med i vårat släktträd och hennes man Tyge Brahe, finns med i vårat släktträd till Tosterup. Kort därefter sålde de Ellinge till
den rike godsägaren Frands Lykke, finns med i vårat släktträd som var gift med Brigittes syster Lisbeth Brock, finns med i vårat släktträd och han bytte 1632 bort godset till
fröken Mette Barnekow, finns med i vårat släktträd. Hon bodde troligen inte på Ellinge och dog ogift åtta år senare.
Egendomen gick då till brorsdottern Margrete Barnekow, direkt ana och hennes man, vice landsdomaren i Skåne,
Christoffer Walkendorff, direkt ana. Han var en av de danska adelsmän som 1658 svor den svenske kungen trohetsed och blev introducerad på Riddarhuset 1664.
Efter honom tillträdde 1690 sonen Hans Walkendorff, direkt ana. Det var han som 1680 fick i uppdrag att hämta den danska prinsessan Ulrika Eleonora i Köpenhamn och eskortera henne till Skottorps herrgård i Halland för att där vigas med Karl XI, finns med i vårat släktträd. Herr Hans slösade emellertid bort sitt arv så grundligt att han måste låna bröd av sina egna bönder. Han kallades därför “Hans Lånekaka”. År1714 fick han sälja Ellinge på grund av sina skulder.
Köpare var en betydligt bättre hushållare, nämligen grevinnan Margareta von Ascheberg, finns med i vårat släktträd på Vittskövle, dotter till fältmarskalken Rutger von Ascheberg, finns med i vårat släktträd och änka efter överste Kjell Christoffer Barnekow, finns med i vårat släktträd. Hon lät göra en besiktning av Ellinge, vilken visade att byggnaderna var kraftigt förfallna. Hennes många egendomar skiftades 1724, så att Ellinge tillföll svärsönerna
greve J.A. Meyerfelt och
friherre Wilhelm Bennet. Den senare, som var generalmajor och landshövding och gift med hennes dotter Magdalena Eleonora Barnekow, finns med i vårat släktträd, blev samma år ensam ägare till godset. Det var han som iståndsatte den förfallna gården, varvid huvudbyggnaden grundligt förändrades och de andra byggnaderna revs.
Vid Wilhelm Bennets död 1740 ärvdes egendomen av dottern Christina Bennet, som gifte sig med
överstelöjtnanten greve Carl Fredrik Dücker.
Denne efterträddes av sin son Carl Fredrik Dücker.
Den tredje och siste Carl Fredrik Dücker dog barnlös år 1889. Under hans tid fick huvudbyggnaden sitt nuvarande utseende.
Efter honom tillträdde hans systerdotters son, överhovstallmästaren friherre Fredrik Wrangel af Sauss,finns med i vårat släktträd som var gift med grevinnan Ebba Piper, finns med i vårat släktträd från Sövdeborg. De bodde aldrig på slottet utan lät iordningställa en bostad på andra sida vallgraven, den Wrangelska villan.
Fredrik Wrangel efterträddes år 1932 av sin son Carl Gustaf Wrangel, finns med i vårat släktträd. När denne dog år 1948 var ekonomin så dålig att hans son inte hade möjlighet att ta över godset.
Ellinge inköptes 1950 av industrimannen tekn. doktorn Ernst Wehtje j:r (skapare av Skånska Cementgjuteriet – Skanska) och hans maka Britta Elfverson, och deras son Hans-Christian övertog driften. 1954-56 genomgick det förfallna slottet en omfattande restaurering och upprustning under ledning av arkitekten Leon Nilsson.
Hans-Christian Wehtjes son Mikael Wehtje är nu ägare till Ellinge, som omfattar ca 750 hektar.

Detta kartblad som visar slottet som det såg ut 1680, har jag nu i min ägo.

Slottet är avbildat av Gerhard von Buhrman.

Bladet är tryckt 1856 och ingick i Suecia antigua & hodierna, andra upplagan tryckt på Huldtbergska officinen å Norrbro, Stockholm.

Nationaldag och Vasa!

I dag den 6 juni firar Sverige nationaldag. Gustav Eriksson (Vasa) skall ha valts till kung i Strängnäs den 6 juni år 1523. Det är en av anledningarna till att vi firar i dag. Gustav Vasa finns i vårt släktträd. Men det ska tilläggas att vi nog kan räknas till Gustav Vasas “fiendesida” då den grenen på släktträdet som vi tillhör lierade sig med mäktiga familjer i Skåne/Danmark.

Vår direkta ana Kristiern Nilsson (Vasa) 1365-1442 är kung Gusatv Vasas farfars far. Kristiern Nilsson är nämnd första gången 1396 då han dubbades till riddare. Han var son till Nils Kettilsson (Vasa) och Christina Jonsdotter (Rickebyätten).

Vasaättens vapen före Gustav Vasa

Rickebyätten

Han stod högt i gunst hos drottning Margareta samt hos Erik av Pommern.

Det samma gällde vår direkta ana Peder Henningsen Walkendorff som tjänstgjorde i hovet, hans namn finns med i deras följe, bland annat 1405 i Helsingborg.

Walkendorff

Kristiern Nilsson (Vasa) var länsherre och kunde agera tämligen självständigt. Han var ett gott stöd för kung Erik av Pommern såväl militärt som inom det svenska riksrådet.

I sitt andra gifte 1428 med Margareta Eriksdotter Krummedige, född omkring 1390 i Köpenhamn och död den 9 juni 1451, (dotter till Erik Krummedige till Trankärr (ca 1338–1439) och Beata von Thienen född 1360), fick han barnen Johan Kristiernsson (Vasa) Birgitta Kristiernsdotter (Vasa) Nils Kristiernsson (Vasa).

von Thienen

Johan Kristiernsson (Vasa) är Gustav Vasas farfar.

Johans syster Birgitta gifte sig med Claus Rønnow, de blev därmed våra direkta anor. År 1439 blev Claus danskt riksråd och 1449 marsk, och han medverkade 1460 till Kristian I:s val till hertig i Slesvig och Holstein och följde honom 1474 på resan till Rom. Han deltog flera gånger i förhandlingarna med Sverige och likaledes i krigstågen dit samt blev tillfångatagen i slaget på Brunkeberg 1471. Genom sitt gifte 1454 med Birgitta (Brita Vasa) blev han och vi släkt med flera svenska adelsätter.

Rønnow

Deras dotter Margarethe Rønnow gifte sig med Claus Bille som var född omkring 1490 och död 4 januari 1558.

Claus Bille

Han var en dansk storman, riddare och riksråd, bror till ärkebiskop Torben Bille. Claus Bille begagnades av Kristian II i flera militära uppdrag och deltog i tåget mot Sverige 1520. Han dubbades till riddare vid dennes kröning i Storkyrkan i Stockholm. Under de följande två decenninerna ökade han alltmer sin makt med bland annat Vanås slott, och han hade även Bohus fästning som förläning. Han blev även norskt och danskt riksråd. I grevefejden tjänade han troget Kristian III, som han stödde bland annat i Norge. Han blev även under dennes regering en inflytelserik man och användes särskilt för uppdrag i Norge. Ända in på 1550-talet omtalades han ofta i Gustav Vasas brev – med honom hade han som hövitsman på gränsfästningen Bohus oändliga mellanhavanden och tvister. Claus Bille var en av sin tids största jorddrottar i Danmark och efterlämnade vid sin död enorma rikedomar.

Bille

Paret Bille som blir våra direkta anor, blir även morfar och mormor åt den berömde vetenskapsmannen och astronomen Tycho Brahe.

Deras dotter Beate Clausdatter Bille gifte sig med Otte Thygesen Brahe. De fick många barn, bland annat sonen Tycho, dottern Sophie Ottesdatter Brahe gift Thott, och riksrådet Axel Ottesen Brahe.

Tycho Ottesen Brahe

Sophie Ottesdatter Brahe

Ur Sophie Brahes släktbok

Det sägs att Sophie och hennes släkt ville lyfta fram och visa på släktskapet med Vasa.

Axel Ottesen Brahes dotter Karen Brahe gifter sig med Henning Walkendorff till Glorup.

Ur Sophie Brahe släktbok
Walkendorff Brahe

Walkendorff och Sankt Hans/Johannes kloster i Schleswig

I min strävan efter att finna skriftliga källor till min släkts historia hittar jag många olika stavningar på släktnamnet. Det kan förklara varför jag inte finner det jag söker på det moderna sättet att stava.
Här har jag ett exempel på hur Henning Walkendorffs namn skrivs i en text från den 21 januari 1402. Han tillhör tydligen konventet vid Sankt Hans (Johannes) kloster på Holmen i Slesvig.
Hans namn stavas på “middelnedertysk” Heine Wokendorp och Heyne Wakendorp.
Nu kan jag knyta Henning till trakterna omkring Schleswig vid sekelskiftet 1300-1400, vilket är stort när det gäller att kartlägga släkten och hur de flyttade.
En senare Henning Walkendorff förlänades samma kloster 1597, så släkten har anknytning till klostret under flera århundraden.
Klostret grundades redan omkring 1196 av Benediktinerorden.

Texten som är skriven på pergament berättar om änkan Beke Skinkel som har betalt klostret 10 mark för att det ska ombesörja själavården för evig tid, för henne, hennes man och barn.

Bilden visar klostret som det såg ut omkring 1580.

Foto på klostret från nutid.

Källor: http://diplomatarium.dk/dokument/14020121002
http://st-johannis-kloster.de

Text på pergamentet:
“Wy Grete Schinkels priorisse Hille Ryken Heyne Wokendorp Marine Køtelberch Amale Storm Kerstine Duuenulet Lene Ryken vnde dat ghantze convent des closters sunte Iohannis vppe deme Holme vor Sleswich bekennen vnde don witlik vor vns vnde vnsen nakomelinghen vor alle den ghennen de nu zynt vnde noch thokomen moghen dat vor Beken Schinkels de Iohan Schinkelswiff was heft vns vullenkomen noghe ghemaket vnde vul ghedan an reden Lubeschen telleden penninghen de in vnses klosters vnde vnsen nutten vnde behooff ghekomen syn vor ene ewighe vicarie van teyn mark gheldes in vnseme klostere to ewighen tiiden presteren na presteren to holden de vor eres mannes Iohan[1] Schinkels syner kindere vnde erer zele Vnde de vicarie schal her Clawesvan Aneuelderidder nu to deme ersten male eneme prestere vmme godes willen vorlenen vnde den prestere deme her Clawes vorbenomet de vorscreuenen vicarie vorlenet deme schole wy vnde willen iewelkes iares de wile he leuet gheuen in vnseme klostere teyn mark penninghe alze in deme hertichrike to Sleswich ghenghe vnde gheue zynd alle iare vppe sunte Mortens dach vthe vnseme besten besecten gude dat wy hebben sunder hulperede ghestliker edder wereliker de vns vnde vnsen nakomelinghen moghen to vromen komen vnde deme prestere to schaden Vnde wan de prester affgheyt van dodes weghene dem her Nicolaus de vorbenomede vicarie vorlenet hefft zo schal de lenware vnde schikkinghe der vicarie vryg vnde vnbeworen by vnseme klostere bliuen to ewighen tiiden Des to tughe so hebbe wy vnses con{uv}entes ingheseghel myd willen ghehenghet an dessen breff de gheuen is na godes bord dusent iar veerhundert iare dar na in deme anderen iare in deme daghe der hilghen iuncvrowen sunte Agneten.”

Texten på danska:
“Vi, Grete Skinkel, priorinde, Hille Rig, Heine Wakendorp, Maren Køtelberg, Amalie Storm, Kristine Duvenflet, Lene Rig og hele konventet i sankt Hans’ kloster på Holmen ved Slesvig erkender og gør vitterligt for os og vore efterkommere, for alle dem, som er der nu og endnu måtte komme til, at fru Beke Skinkel, som var Johan Skinkels kone, har betalt os fuldt ud og gjort fyldest i rede lybske aftalte penge, som er kommet til vores klosters og vores nytte og behov, for at holde et evigt vikardømme på 10 mark (penge) i vort kloster til evig tid, præst efter præst, for hendes mand Johan Skinkel, hans børns og deres sjæle. Og vikardømmet skal hr. Klaus v. Ahnefeld, ridder, nu første gang forlene til en præst for Guds skyld, og den præst, hvem førnævnte hr. Klaus forlener med det føromtalte vikardømme, ham skal og vil vi hvert år, så længe han lever, give til vort kloster 10 mark (penge), som er gangbare i hertugdømmet Slesvig, hvert år på sankt Mortens dag af vores bedste gods, som vi ejer og har, uden udflugter, gejstlige eller verdslige, som kunne komme os og vores efterkommere til gavn og præsten til skade. Og når den præst, som hr. Klaus har forlenet med det førnævnte vikardømme, afgår ved døden, så skal vikardømmets rettigheder og indretning forblive frit og uden retskrav ved vort kloster til evige tider. Til vidnesbyrd herom har vi med vilje hængt vort konvents segl på dette brev, som er givet efter Guds fødsel 1000 år og 400 år, derefter i det 2. år på den hellige jomfru sankt Agnetes dag.”

2:a Advent

I dag tänder vi det andra ljuset i advent till minne

av Erik Valkendorf

Vi har i vår släkt flera av kyrkans män. Den mest framstående är Erik Valkendorf (1465-1522), som var ärkebiskop i Nidaros, Trondheim under tolv år, mellan åren 1510 till 1522. Han avled den 28 november under ett besök hos påven i Rom, troligen av pesten. Vi vet fortfarande inte var han begravdes, en fråga som fortsätter att gäcka oss. Vilar han i Vatikanen, eller blev han jordfäst i Nidaros? Eller finns kanske hans grav i Köpenhamn? Visst är det väl märkligt att det inte går att finna information om var hans grav är belägen, en ärkebiskop som satte så många och tydliga avtryck i Nidarosdomens historia.

Han började sin bana som sekreterare (kansler) hos kung Hans och senare även hos hertig Christian, blivande Christian II. Han hade studerat i Köln och vid universitetet i Greifswald, och fick där magistergrad.

Mer eller mindre mot sin vilja blev han utsedd av kung Hans till ärkebiskop. Kungen skrev till påven och krävde att så skulle ske. Erik hade invändningar mot hertig Christians inställning till kyrkan, men som kungens vän blev han lovad att kungahuset skulle respektera kyrkan. Den 16 augusti 1510 providerade påven Julius II Erik till ärkebiskop i Nidaros. Kung Hans avled dock den 20 februari 1513, och sonen Christian tog över tronen. År 1514, den 20 juli krönte Erik den unge Christian II till kung i Oslo.

Han förde även blivande drottning Elisabeth från Nederländerna till bröllopet år 1515 med Christian II. Resan från Amsterdam blev stormig, Erik fungerade som prinsessans själasörjare och präst. Som tack för Eriks tjänster skänkte Elisabeth bland annat ett altarskåp till Leka kyrka.

Erik författade flera litturgiska böcker, och han var bland de första i Norge som tog boktryckarkonsten i bruk. År 1519 gavs Brevarium och Missale Nidrosiense ut, på Eriks initiativ. Det blev en äresak för honom att förse sin kyrka med böcker, inte bara till det egna ärkestiftet, utan till hela riket. Därför gavs även Missale pro usu totius regni Norwegie ut. År 1520 verkade han för att ge ut en passionsbönebok, som trycktes i Amsterdam. Det är dock osäkert om några av dessa böcker gavs ut. Det gjorde däremot Eriks skildringar av Finnmark, i brev till påven Leo X. Dessa räknas till den första historisk-typografiska litteraturen.

På bilden nedan syns Eriks vapensköld.

Som ärkebiskop var Erik omtyckt och respekterad, lojal mot riksrådet. Han var en son av sin tid, med rötterna djupt i danskt kyrko-och kulturliv. En renässansman med sin tro förankrad i gamla katolska traditioner. Han såg dock som sin uppgift att föra in nya impulser i ärkestiftet, genom att upprätta goda förbindelser med övriga Norden och Europa.

Han sägs ha älskat pompa och ståt. Han månade om kyrkans intressen och ställning, och han arbetade aktivt med olika projekt. Han bekostade bl a en ädelsten som smyckade det nu försvunna St.Olovs skrin. Bilden nedan visar ett skiss på hur det kunde ha sett ut. Summan Erik som betalde uppges motsvara 20 läster smör, ett medeltida rymdmått. (Jämför – 1 läst salt motsvarade 18 tunnor).

Skiss av ett relikskrin från medeltiden

Han ansträngde sig för att skapa goda relationer till den svenske ärkebiskopen Gustaf Trolle i Uppsala, och han stödde aktivt Birgittaklostret i Vadstena.

Han bidrog med 2152 mark av egna medel, av det totalt 10 000 mark som var ämnade för restaureringen av den vackra octagonen i domkyrkan.

Octagonen Nidarosdomen

Hans vapensköld återfinns på flera ställen. Visserligen börjar de vittra sönder, förhoppningsvis kan de restaureras och bevaras för framtiden.

Walkendorffs vapen ovanför en av portarna till Nidarosdomen, Trondheim
Foto: Ann Walkendorff

Senare kom Erik i konflikt med kungahuset, det som han säkert redan från början av sin gärning anat skulle ske. Han försvarade den katolska kyrkans rättigheter gällande handel och världsliga skattefrihet. Han beslutade sig för att resa till Köpenhamn, för att personligen föra fram sina åsikter för kungen, som han ännu hyste stor tilltro till. Innan resan till den danska huvudstaden, gav han direktiv och medel för att arbetet i ärkestiftet skulle fortsätta som planerat. Resan blev farofylld, och skeppet råkade ut för ett haveri. Han befann sig i livsfara, han nådde aldrig Köpenhamn på grund av starka stormar och hårt väder. Han lyckades dock ta sig till Amsterdam, och söka nödhamn. Även kungen kom till Amsterdam, där han beskyllde Erik för att ha plundrat domkyrkan och sedan ha rymt från Norge. För detta krävde kungen att Erik skulle fängslas, vilket de styrande i Amsterdam vägrade. Erik hänvisade till påven, och önskade att denne och kejsaren skulle avgöra konflikten. Det nekade den danske kungen, och krävde att frågan skulle avgöras på danskt territorium. Förhandlingarna bröt samman helt, då Erik vägrade i sin tur. Han kände sig inte trygg i Amsterdam, och den danske kungen försökte på alla vis skaffa bevis för Eriks skuld. Rykten spreds om att Erik hade samarbetat med fienden Sverige, och skulle därför ha rymt. Kungen fick dock svar på tal från domkapitlet, alla klenoder fanns kvar i Nidaros, och allt stod väl till i ärkebiskopsgården. Domkapitlet fortsatte att stödja sin ärkebiskop, och sände senare 800 gulden till Rom. Dessa pengar kom dock fram först efter Eriks död.

Den 11 november 1521 lämnar Erik Utrecht, där han vistats i väntan på att återuppta resan till Rom. Han sände hem en del av sina värdesaker, men verkar ha varit tvungen att låna pengar. Även denna resa blev strapatsrik i hårt vinterväder. Han var sjuk, och resan drog ut på tiden, först vid kyndelsmässotiden runt den 2 februari 1522 var han framme i Rom. Oturen fortsatte att grina Erik i ansiktet. Påven avled och innan den nye påven Hadrian VI han avgöra frågan så avled Erik den 28 november, troligen av pesten. Erik som dog fattig och landsflyktig, ägde vid sin död endast 8 dukater. Hans ansträngningar att hävda kyrkans sak, och samtidigt behålla ett gott samarbete med staten och kungen hade slagit fel.

Påven gav dock honom och hans kamp sitt erkännande, och Erik fick det finaste och bästa eftermäle en ärkebiskop kunde få av kristendomens överhuvud. Påven beskrev hur Erik offrat allt för kyrkans sak, och utstått stora faror som landsflyktig under sin svåra resa till den eviga staden, både till havs och till lands. Efter sin död fick Erik hederstiteln Prelatus noster domesticus, påvelig husprelat. Påven skrev avslutningsvis; pro ecclesie sue libertate tuenda, vilket kan översättas till under sitt uppdrag att försvara sin kyrkas frihet.

Källor:

http://www.katolsk.no/organisasjon/mn/erkebiskoper/26

http://www.kulturradet.no/vis-mowartikkel/-/mow-norges-to-forste-trykk-1519

https://lokalhistoriewiki.no/wiki/Erik_Valkendorf

Walkendorff och Finland

Nylands och Tavstehus dragoner 1786

I dag firas 100-årsjubileet av Finlands självständighet.
I det nuvarande Finland bodde bland annat Christopher Walkendorff som föddes i Nyland 1726. Han var son till Göran Christopher Walkendorff 1682-1739, vars bror Kjell Walkendorff också flyttade till Finland och som blev troligen blev kvar där resten av livet. Alla tre var officerare vid Nylands dragoner.
Bilden visar hur uniformerna såg ut vid den tiden och är hämtad från http://digitalcollections.nypl.org/items/510d47da-e0f5-a3d9-e040-e00a18064a99
Just nu pågår ett släktforskningsprojekt där vi utreder släktskapet mellan de som bär efternamnet Walkendorff, eller är ättlingar till desamma ,i Finland och Sverige.
Redan nu finns tester som visar att det finns ett släktskap.
Nu försöker vi finna skriftlig bevisning som visar på vem som var far till Carolus Walkendorff, som föddes 1724. Han gifte sig 1746 och levde sitt liv i Liexa.
Om det finns information om var han kan vara född, kontakta oss gärna.

1:advent

Trevlig 1:advent

Trevlig Alla helgons helg! Helgon i släktträdet

Om de skriftliga källorna stämmer så har vi flera helgon i släktträdet.

DNA som komplement till pappersforskningen

De DNA-tester som hittills tagits på medlemmar i släkten Walkendorff leder in på nya och i bland oförväntade spår.
De senaste åren har priset sjunkit på de olika testerna, samtidigt som intresset ökat.
DNA-spåren leder till USA, Chile,England, Irland, Skottland, Nederländerna, Tyskland, Finland, Norge, Danmark, Rumänien, Armenien, Ryssland, Australien och så förstås Sverige.
De allra flesta personer som testat sig har inte lagt upp några släktträd. Då är det svårt att förstå och lista ut hur släktskapet kan se ut.
Det är ju inte helt lätt att förstå hur vi ärver vårt DNA.Jag och min bror har inte bara samma träffar, vi ärver ju slumpmässigt vad jag förstår. Han har fler träffar, och släktskapet kan uppskattas olika för samma person.
Det krävs kunskap för att tolka resultaten rätt.
Utbildning behövs och jag har genomfört digitala kurser i ämnet på dnaacademy.se
Jag kan rekommendera detta som en bra början. Det finns även grupper på bland annat Facebook, där intressanta frågor får kunniga svar, vilket kan vara till stor hjälp i den egna forskningen.

Det DNA-träffar vi hittills fått mot andra adliga ätter är von Blixen-Finecke, Cronstedt af Fullerö och Lange.
Vi delar gemensamma anor som ger utslag.
Ett exempel på hur släktskapet kan se ut i en av dessa familjer. Bilderna är på epitafier för Gustaf Duwall och Helena Yxkull i Kristine kyrka i Falun, Sverige. Fotograf är Joakim Pauli.

Helena Yxkull, som gifte sig med Gustaf Duwall, hennes anor är på mödrenet Øllegaard Henningsdatter Walkendorff,gift med Herluf Skave. Deras dotter Kirsten Herlufsdatter Skave gifter sig med Jacob (Joakim) Trolle. Sedan går det via Trolle till Posse, som gifter sig Oxehufvud. Därefter till Yxkull, och till Duwall (MacDougall).
En ättling till paret Duwall-Yxkull, Juliana Duwall gifter sig med Fredrik Adolf Cronstedt. Jag har DNA-match med en nu levande Cronstedt af Fullerö.

Kristine kyrka Duwall Yxkull möderne foto Joakim Pauli

På mödernet kan jag identifiera följande släkter; Walkendorff, von Rosen, Staël von Holstein, Dücker, Taube och Lode. Jag är tacksam för tips om vad det kan vara.
Det vapen jag inte kan identifiera är detta

Möderne Duwall Yxkull Kristine kyrka. Foto: Joakim Pauli

På fädernet är jag mer osäker, jag ser von Bredow von Nisbeth och von der Berge. Även här är jag tacksam för tips.

Kristine kyrka fäderne Duwall Yxkull foto Joakim Pauli

Kristine kyrka foto Joakim Pauli

Kristine kyrka Duwall Yxkull foto Joakim Pauli

All original content on these pages is fingerprinted and certified by Digiprove

Translate »

%d bloggare gillar detta:

oktober 2018
M	T	O	T	F	L	S
« Jul
1	2	3	4	5	6	7
8	9	10	11	12	13	14
15	16	17	18	19	20	21
22	23	24	25	26	27	28
29	30	31

Walkendorfsgade Bergen

Share this:

Gilla