2:a Advent

 

I dag tänder vi det andra ljuset i advent till minne

av Erik Valkendorf

Vi har i vår släkt flera av kyrkans män. Den mest framstående är Erik Valkendorf (1465-1522), som var ärkebiskop i Nidaros, Trondheim under tolv år, mellan åren 1510 till 1522. Han avled den 28 november under ett besök hos påven i Rom, troligen av pesten.  Vi vet fortfarande inte var han begravdes, en fråga som fortsätter att gäcka oss. Vilar han i Vatikanen, eller blev han jordfäst i Nidaros? Eller finns kanske hans grav  i Köpenhamn? Visst är det väl märkligt att det inte går att finna information om var hans grav är belägen, en ärkebiskop som satte så många och tydliga avtryck i Nidarosdomens historia.

 Han började sin bana som sekreterare (kansler) hos kung Hans och senare även hos hertig Christian, blivande Christian II. Han hade studerat i Köln och vid universitetet i Greifswald, och fick där magistergrad.

Mer eller mindre mot sin vilja blev han utsedd av kung Hans till ärkebiskop. Kungen skrev till påven och krävde att så skulle ske. Erik hade invändningar mot hertig Christians inställning till kyrkan, men som kungens vän blev han lovad att kungahuset skulle respektera kyrkan. Den 16 augusti 1510 providerade påven Julius II Erik till ärkebiskop i Nidaros. Kung Hans avled dock den 20 februari 1513, och sonen Christian tog över tronen. År 1514, den 20 juli krönte Erik den unge Christian II till kung i Oslo.

Han förde även blivande drottning Elisabeth från Nederländerna till bröllopet år 1515 med Christian II. Resan från  Amsterdam blev stormig, Erik fungerade som prinsessans själasörjare och präst. Som tack för Eriks tjänster skänkte Elisabeth bland annat ett altarskåp till Leka kyrka.

Erik författade flera litturgiska böcker, och han var bland de första i Norge som tog boktryckarkonsten i bruk. År 1519 gavs Brevarium och Missale Nidrosiense ut, på Eriks initiativ. Det blev en äresak för honom att förse sin kyrka med böcker, inte bara till det egna ärkestiftet, utan till hela riket. Därför gavs även Missale pro usu totius regni Norwegie ut. År 1520 verkade han för att ge ut en passionsbönebok, som trycktes i Amsterdam. Det är dock osäkert om några av dessa böcker gavs ut. Det gjorde däremot Eriks skildringar av Finnmark, i brev till påven Leo X. Dessa räknas till den första historisk-typografiska litteraturen.

På bilden nedan syns Eriks vapensköld.

 

Som ärkebiskop var Erik omtyckt och respekterad, lojal mot riksrådet. Han var en son av sin tid, med rötterna djupt i danskt kyrko-och kulturliv. En renässansman med sin tro förankrad i gamla katolska traditioner. Han såg dock som sin uppgift att föra in nya impulser i ärkestiftet, genom att upprätta goda förbindelser med övriga Norden och Europa.

Han sägs ha älskat pompa och ståt. Han månade om kyrkans intressen och ställning, och han arbetade aktivt med  olika projekt. Han bekostade bl a  en ädelsten som smyckade det nu försvunna St.Olovs skrin. Bilden nedan visar ett skiss på hur det kunde ha sett ut. Summan Erik som betalde uppges motsvara 20 läster smör, ett medeltida rymdmått. (Jämför – 1 läst salt motsvarade 18 tunnor).

Skiss av ett  relikskrin från medeltiden

Han ansträngde sig för att skapa goda relationer till den svenske ärkebiskopen Gustaf Trolle i Uppsala, och han stödde aktivt Birgittaklostret i Vadstena.

Han bidrog med 2152 mark av egna medel, av det totalt 10 000 mark som var ämnade för restaureringen av den vackra octagonen i domkyrkan.

 

Octagonen Nidarosdomen

Hans vapensköld återfinns på flera ställen. Visserligen börjar de vittra sönder, förhoppningsvis kan de restaureras och bevaras för framtiden.

Walkendorffs vapen ovanför en av portarna till Nidarosdomen, Trondheim
Foto: Ann Walkendorff

Senare kom Erik i konflikt med kungahuset, det som han säkert redan från början av sin gärning anat skulle ske. Han försvarade den katolska kyrkans rättigheter gällande handel och världsliga skattefrihet. Han beslutade sig för att resa till Köpenhamn, för att personligen föra fram sina åsikter för kungen, som han ännu hyste stor tilltro till. Innan resan till den danska huvudstaden, gav han direktiv och medel för att arbetet i ärkestiftet skulle fortsätta som planerat. Resan blev farofylld, och skeppet råkade ut för ett haveri. Han befann sig i livsfara, han nådde aldrig Köpenhamn på grund av starka stormar och hårt väder. Han lyckades dock ta sig till Amsterdam, och söka nödhamn. Även kungen kom till Amsterdam, där han beskyllde Erik för att ha plundrat domkyrkan och sedan ha rymt från Norge. För detta krävde kungen att Erik skulle fängslas, vilket de styrande i Amsterdam vägrade. Erik hänvisade till påven, och önskade att denne och kejsaren skulle avgöra konflikten. Det nekade den danske kungen, och krävde att frågan skulle avgöras på danskt territorium.  Förhandlingarna bröt samman helt, då Erik vägrade  i sin tur. Han kände sig inte trygg i Amsterdam, och den danske kungen försökte på alla vis skaffa bevis för Eriks skuld. Rykten spreds om att Erik hade samarbetat med fienden Sverige, och skulle därför ha rymt. Kungen fick dock svar på tal från domkapitlet, alla klenoder fanns kvar i Nidaros, och allt stod väl till i ärkebiskopsgården. Domkapitlet fortsatte att stödja sin ärkebiskop, och sände senare 800 gulden till Rom. Dessa pengar kom dock fram först efter Eriks död.

Den 11 november 1521 lämnar Erik Utrecht, där han vistats i väntan på att återuppta resan till Rom. Han sände hem en del av sina värdesaker, men verkar ha varit tvungen att låna pengar. Även denna resa blev strapatsrik i hårt vinterväder. Han var sjuk, och resan drog ut på tiden, först vid kyndelsmässotiden runt den 2 februari 1522 var han framme i Rom. Oturen fortsatte att grina Erik i ansiktet. Påven avled och innan den nye påven Hadrian VI han avgöra frågan så avled Erik den 28 november, troligen av pesten. Erik som dog fattig och landsflyktig, ägde vid sin död endast 8 dukater. Hans ansträngningar att hävda kyrkans sak, och samtidigt behålla ett gott samarbete med staten och kungen hade slagit fel.

Påven gav dock honom och hans kamp sitt erkännande, och Erik fick det finaste och bästa eftermäle en ärkebiskop kunde få av kristendomens överhuvud. Påven beskrev hur Erik offrat allt för kyrkans sak, och utstått stora faror som landsflyktig under sin svåra resa till den eviga staden, både till havs och till lands. Efter sin död fick Erik hederstiteln Prelatus noster domesticus, påvelig husprelat. Påven skrev avslutningsvis; pro ecclesie sue libertate tuenda, vilket kan översättas till under sitt uppdrag att försvara sin kyrkas frihet.

Källor:

http://www.katolsk.no/organisasjon/mn/erkebiskoper/26

http://www.kulturradet.no/vis-mowartikkel/-/mow-norges-to-forste-trykk-1519

https://lokalhistoriewiki.no/wiki/Erik_Valkendorf

© Copyright 2017 Ann Walkendorff, All rights Reserved. Written For: The story of the noble family Walkendorff
Please follow and like us: