Per Brahe d.ä. greve till Visingsborg och riksråd

Per Brahe d.ä.

Per Brahe d.ä. greve till Visingsborg och riksråd.

Per Brahe d.ä. är min  släkting på både på hans fars, Joachim Brahes sida och hans mors, Margareta Eriksdotter Vasa sida. Joachims farmor var Johanna Torkildsdotter Brahe, den svenska Braheättens stammoder. Hennes far var Torkild Pedersen Brahe, från min danska Brahegren.  Pers mor Margareta, syster till Gustav Vasa, är bland annat sonsondotter till min direkta stamfader Kristiern Nilsson Vasa. Se alla mina släktband med Per Brahe d ä på en separat sida, när du tittat där förstår du nog att det kan vara lite svårgreppbart, och ganska knepigt att enkelt beskriva släktskapet.

Wikipedia

Tidningsartikel

Här nedan kan du läsa en artikel skriven av Georg Landberg. Bilderna har jag lagt till.

Per Brahe, http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=18053, Svenskt biografiskt lexikon (art av Georg Landberg.), hämtad 2012-09-29

1. Per Brahe d. ä. f. 1520 på Lindholm (i Södermanland?), d 1 sept. 1590 på Stora Sundby och begravd jämte sin hustru i Östra Ryds kyrka i Stockholms län.

Östra Ryds kyrka Uppland

 

Föräldrar: Joakim Brahe och Margareta Eriksdotter Vasa. Studerade i Reval och Tyskland. Inkom ånyo till Sverige 1538; kammarråd 1539; överste mönsterherre 1542; deltog som sådan i Dackefejden; riksråd före 22 aug. s. å.; riddare efter 19 juli 1544 och före 26 jan. 1546; deltog i mötet i Kalmar 1546 och i mötet i Älvsborg 1554; styresman eller slottsloven på Stockholms slott vid flera tillfällen 1547—58; greve 29 juni 1561; överste hovmästare s. å.; legat till Skottland 1562 (instr. 16 apr.); krigsöverste i Norge 1563; legat till Polen 1564 (instr. 30 maj); överste för svenska hären i Västergötland 11 mars 1565; avsatt 9 juni s. å.; jämte Hogenskild Bielke överbefälhavare för svenska hären i Östergötland 10 okt. 1568; riksdrots jan. 1569; lagman i Uppland s. å. (Braheska familjekrönikan); häradshövding i Vartofta härad 3 juli 1575; var ståthållare på Stockholms slott jämte Erik Sparre 1585—86 och kallar sig i sitt testamente »ståthållare uppå Stockholms slott uti staden och över Uppland och alle Nordlanden». Gift 10 mars 1549 med Beata Stenbock, f. på 1530-talet, d 20 apr. 1583 på Rydboholm, dotter till Gustav Olsson Stenbock.

Beata Stenbock
Copyright: Engstrand & Andersson 2011

Biografi

Den traditionella uppgiften, att B. vid ungefär ett halvt års ålder jämte sin moder förts i fångenskap till Danmark, är så gott som säkert oriktig. Den härstammar från vissa handskrifter av den krönika om Gustav Vasa, som bär B:s namn, i vilka Peder Swarts ord om att fru Margareta suttit fången på Nyköping ändrats och fått tillägget, att även hon sedermera fördes bort till Danmark. Ändringen finnes icke i de två äldsta handskrifterna av krönikan, och det är att märka, att i den ena av dessa (Linköpings stiftsbibliotek) finnas samtliga övriga tillägg, som — ehuru hittills blott observerade i yngre handskrifter — ansetts härröra från B. själv. Sedan B: s mor 1525 gift om sig med greve Johan av Hoya, hava barnen i enlighet med konung Gustavs önskan alltjämt stannat i hemmet och sålunda huvudsakligen vistats i styvfaderns residens Viborg. Våren 1534, samtidigt som spänningen mellan konungen och greve Johan blev alltmera framträdande, anmodade grevinnan Margareta sin kunglige broder att åtaga sig förmyndarskapet för hennes barn, men förslaget avböjdes. När greven 3 juni begav sig på flykten, närmast till Reval, medtog han såväl sin hustru som sina hemmavarande barn. Av visserligen något oklara uppgifter i B: s krönika, bestyrkta av ett brev från Gustav Vasa till systern (23 sept. 1534) framgår, att den unge B. efter ungefär en månad medföljde sin styvfader på dennes fortsatta resa till Lübeck, medan hans mor och halvbröder stannade kvar. Sedan har han sänts till greve Johans hemland. Emellertid uppgives i en latinsk oration, sammanskriven kort efter B: s död, att han som gosse jämte sin broder Johan fått en utmärkt undervisning hos rådsherren (sedermera borgmästaren) i Reval, Jakob Hennecke, där en juris doktor varit barnens preceptor, och man får måhända antaga, att han vistats i det nämnda patricierhuset under någon tid före föräldrarnas flykt från Finland. Kanske är det här, som hans starka bildningsintressen grundlagts. Efter moderns död (30 eller 31 dec. 1536) ha både B. och hans halvbröder i varje fall haft sin tillflyktsort hos grevarna av Hoya, den år 1535 avlidne greve Johans bröder. Vid denna tid började Gustav Vasa visa ett starkare intresse för sin systerson än förut. Han befarade, att den unge Peder skulle bliva illa behandlad hos sin styvfaders släkt, och fruktade väl också som förut, att denne under en alltför lång landsflykt skulle komma under inflytande av rikets fiender. I apr. 1537 satte konungen fördenskull i gång en aktion för att förmå grevarna att låta B. återvända till Sverige. Efter ungefär ett år kröntes denna med framgång, och det berättas, att B. vid sin ankomst till det svenska hovet beretts ett ståtligt mottagande. Efter återkomsten till Sverige insattes B. i sina rättigheter, förlänades 26 juni 1538 med alla konungssaker från egna landbor samt utnämndes sommaren följande år jämte Ture Pedersson Bielke och Henrik Klasson Horn till kammarråd och har i denna egenskap tjänstgjort under de närmast följande åren. Redan 1539 synes B. jämte de övriga kammarråden hava betrotts med tillsynen över Stockholms slott under konungens frånvaro. Han skall under denna tjänstgöring genom ett resolut beslut att resa till konungen, som för tillfället vistades på Arnön, hava omintetgjort Konrad von Pyhys plan att förlägga tyska knektar på slottet. Möjligt är alltså, att B. redan tidigt stått i ett visst motsatsförhållande till den tyske kanslern. Vid utbrottet av Dackefejden sommaren 1542 fick B. nya arbetsfält. Han och Arvid Trolle underhandlade i juli och aug. med värvat krigsfolk i Östergötland, och 14 okt. omnämnes han som överste mönsterherre för den kungliga hären. Som sådan har han under fejden inlagt stora förtjänster om krigsfolkets inkvartering, förplägnad och avlöning. B. har jämväl deltagit i drabbningarna och synes särskilt hava spelat en framträdande roll i slaget mellan Skrukeby och Mjölby i febr. 1543, men något formligt befäl torde han ej hava innehaft. Åtminstone har han ej varit överbefälhavare, något som uppgives i den f. ö. just för Dackefejdens historia värdefulla »Per Brahes krönika». Överste var Lars Siggesson Sparre, och i krönikan är det tydligen utnämningen till överste mönsterherre, som blivit förvanskad. — Under senare delen av år 1542 inträdde B. i rådet. Redan 1540 har han någon enstaka gång deltagit i dettas sessioner, men uttryckligen nämnes han som rådsmedlem första gången 22 aug. 1542. I krönikan säges upphöjelsen hava ägt rum i samband med den förmenta utnämningen till »öffuersta för hela härren». Rådsed avlades av B. först 20 jan. 1544. Riddare har han blivit vid något tillfälle under tiden mellan 19 juli 1544 och 26 jan. 1546. Från tiden under och strax efter Dackefejden framträder B. som en av de allra främsta vid Gustav Vasas hov. En av orsakerna härtill är givetvis hans särskilt under fejden inlagda förtjänst, men det avgörande vid sidan härav har varit den tyska regimens fall. B. har synbarligen ganska kraftigt tagit parti mot Pyhy efter dennes hemkomst från beskickningen till Frankrike och resorna i Tyskland. Han har också lyckats omintetgöra kanslerns plan att avlägsna honom genom att giva honom befäl över de värvade trupper, som skulle sändas till Frans I: s hjälp. — Även under de närmaste åren efter Dackefejden har B. haft uppgifter, som motsvara titeln mönsterherre, men därjämte har han mottagit uppdrag av skiftande art, bl. a. såsom underhandlare i landsorten. Sommaren 1546 var han fullmäktig vid förhandlingarna med lübeckarna i Kalmar. Vid sidan av Sten Eriksson Leijonhufvud och Gustav Olsson Stenbock har B. varit konung Gustavs mest anlitade rådgivare, och stundom har han tillagts titeln översto sekrete råd. Då hans förnämsta sätesgård låg helt nära Stockholm, har han så småningom t. o. m. anlitats mera än någon annan i rådet. Från och med 1547 fick B. en ganska regelbunden sysselsättning som främste medlem av styrelsen i Stockholm under konungens vistelse på andra orter. Långa perioder har han varit representant för rådet vid sidan av ståthållaren på slottet Botvid Larsson, och efter dennes död i slutet av 1550 har han stått i spetsen för slottsloven. Bland hans mångskiftande uppgifter i denna ställning förtjäna omnämnas de säkerligen särdeles svåra underhandlingarna med den danske adelsmannen och äventyraren Jeppe Tordsen Sparre, som 1547 och 1548 sökte skydd hos Gustav Vasa mot sina arga vedersakare i hemlandet. Under åren 1552 och 1553 synes B. något mindre än förut hava nyttjats i offentliga värv. Möjligen står detta förhållande i samband med hans familjeliv. Den 10 mars 1549 hade konung Gustav på Gripsholm låtit fira sin systersons bröllop med Gustav Olssons dotter Beata. Den 13 juli följande år föddes B: s första barn, sonen Joakim. Den 7 mars 1552 kallades B. till rådssammankomst, såvitt det kunde gå för sig »för fru Beates svaghet skull». Den 4 sept. samma år föddes sonen Erik. Under de följande fyra åren kommo fyra döttrar till världen. Tillsammans fingo makarna tretton barn, av vilka fyra dogo vid späd ålder. Snart kallades emellertid B. åter till krävande tjänst. I maj 1554 deltog han i mötet med danskarna i Älvsborg och skall där hava yrkat på att man främst skulle söka komma till en uppgörelse om adelns ömsesidiga godsanspråk. Sommaren året därpå inträdde han ånyo som styresman i Stockholm och fick särskilt under första året, då konungen under kriget mot Ryssland vistades i Finland, en ansvarsfull och krävande ställning som dennes företrädare i Sverige. En av de viktigaste uppgifterna under denna tid var manskaps- och provianttillförseln till krigsskådeplatsen, och det vittnar mycket högt om B: s duglighet, att han lyckats sörja därför utan klander från konungens sida. Från slutet av 1558 och till Gustav Vasas död, då faran för krig med Danmark blev alltmer framträdande, har B. mestadels vistats i sydvästra Sverige, där han biträtt sin svärfader i arbetet med att på olika sätt förbereda landets försvar. — B. synes oavbrutet hava stått högt i Gustav I: s gunst. Men denne konung förstod också att ställa sin medhjälpare, där han bäst passade och där hans framsynthet, klokhet och organisationsförmåga fullt kunde komma till sin rätt. I fråga om utrikespolitiken synes B. hava företrätt en mera försonlig ståndpunkt gentemot Danmark och överhuvudtaget icke rätt gillat konungens nästan systematiska undvikande av alla engagemang på kontinenten. Om någon opposition från hans sida kan dock givetvis ej vara tal. Konung Eriks regering kom att innebära en allvarlig kris för B. såväl som för de flesta av högadeln. I början syntes dock allt arta sig väl. Vid Arboga riksdag var B. en av de främsta högadliga förespråkarna för de kungliga intressena inför ständerna, både då det gällde hävdandet av arvföreningen och furstemaktens tillbakaträngande. Han säges hava varit den, som förmådde furstarna att underskriva Arboga artiklar. Redan nu förebådades instiftandet av grevevärdigheten, som också vid konungens kröning 29 juni 1561 tilldelades B. jämte Svante Sture och Gustav Johansson Tre Rosor. B. erhöll kort efteråt titeln greve av Öregrund utan motsvarande underhållsländer, och det var först efter upprepade påminnelser, som i enlighet med kungligt löfte de första, visserligen relativt obetydliga grevskapen utdelades. B. fick 20 mars 1562 Visingsö, varpå stadfästelsebrev utfärdades 17 juni 1564. I konung Eriks hovordning 1561—62 står B. främst i raden av hovfunktionärer som överste hovmästare. Denne skulle enligt bestämmelserna göra verklig tjänst vid hovet, biträda konungen i viktiga ärenden, särskilt sådana av fredlig art, och jämte trenne andra »sekrete råd» avgiva en särskild förbindelse att hemlighålla, vad konungen i förtroende meddelade honom. B. förde någon gång titeln, men någon hans tjänstgöring som hovmästare kan icke spåras. De uppgifter, som under konung Eriks tid anförtroddes åt honom, voro i stället så gott som uteslutande av diplomatisk och militär art. Då konungen i sept. 1561 påbörjade den sedan inställda friareresan till England, medföljde B., och redan i nov. samma år utsågs han att jämte Karl de Mornay i Skottland framföra Eriks frieri till Maria Stuart. Instruktioner för dem båda samt sekreteraren Mårten Helsing utfärdades dock först 16 apr. 1562. Sändebuden skulle till en början anhålla om lejdebrev för konung Erik, för den händelse denne på resa till England bleve vinddriven till Skottland, och om fri handel mellan Sverige och Skottland. Först därefter, såvitt intrycken i det hela voro gynnsamma, borde frieriet framföras. De utsända anlände till bestämmelseorten 25 apr., hade sin första audiens 16 maj och fingo genast tillfredsställande svar på sin första framställning. Efter fortsatta underhandlingar och inhämtande av ytterligare order från konungen framfördes frieriet vid avskedsaudiensen 30 juni, då ett i verkligheten avböjande svar gavs under hänvisning till drottningens ännu icke utlupna sorgetid efter sin förre make. Maria lovade dock att rådgöra om saken med sina morbröder i Frankrike, hertigarna av Guise. Vid krigsutbrottet 1563 innehade B. en befälsställning i Värmland och Dal och betecknas senare som krigsöverste i Norge. Han hade i sept. för avsikt att enligt mottagen befallning infalla i Viken, medan den svenska huvudoffensiven riktades mot Halmstad, men ansåg sig till konungens missnöje böra uppgiva företaget. Den 16 och 20 okt. fick B. och Jöns Bonde order att söka intaga Bohus. Nu ryckte man över gränsen, Kungälv brändes och en stor del av Bohuslän svor Erik trohet, men f. ö. uträttades intet. I jan. 1564 ersattes B. av Klas Kristersson Horn. I maj samma år utsågs B. bland andra till fullmäktig vid en av kejsaren föreslagen fredskongress i Rostock, men denna blev ej av, och B. sändes i stället såsom legat till Polen jämte sekreterarna Olof Larsson och Henrik Johansson. Instruktionen (dat. 30 maj) ålade de utsända att främst utverka lösgivande av hertig Kristoffer av Mecklenburg, som tillfångatagits i svensk tjänst, och därjämte söka åstadkomma fred eller stillestånd med Polen under bibehållande av de svenska besittningarna i Estland. Uppdraget var i den givna situationen orimligt, och legationen blev också resultatlös. B. och hans följeslagare lämnade Stockholm vid midsommartiden, anlände till Knischin i Litauen i slutet av aug. och framlämnade där den 29 i samma månad sina propositioner till den polske konungen. Efter underhandlingar avgavs avböjande svar 6 sept., och omkr. 11 nov. voro de utsända åter hemma. Året därpå (1565) måste B. ånyo göra militärtjänst, och denna gång fick han fälttågets huvuduppgift sig anförtrodd. Den 11 mars utnämndes han nämligen till överste för allt krigsfolk i Västergötland och fick 15 mars instruktion angående stormning av Bohus. B., som ständigt kämpade med provianteringssvårigheter, splittrade emellertid sina krafter mellan denna uppgift och som det synes ganska väl motiverade försök att återtaga Älvsborg; han lyckades på ingen punkt genomföra sina avsikter och avsattes slutligen 9 juni efter stegrade uttryck för konungens onåd. I anklagelseakten mot konung Erik, som uppsattes vid dennes avsättning, säges missnöjet gentemot B. under fälttåget mot Bohus främst hava orsakats därav, att denne underlåtit att efterkomma instruktionens hänsynslösa order att landsätta stormningstrupper under fästningen och sedan draga undan båtarna för att därmed göra en reträtt omöjlig. Från Eriks anklagelser för bristande nit kan B. utan tvivel fri tagas, och det är överhuvudtaget svårt att avgöra, var huvudskulden till det dåliga resultatet ligger, men det är otvivelaktigt, att B. genom brist på konsekvens i offensiven gjort sig skyldig till ett svårt fel. Från denna tid blev greven ständigt utsatt för konungens misstankar. Redan förut hade han emellertid någon gång måst utstå obehaget att bliva mer än tillbörligt påpassad från högsta ort, men det förefaller, som om det då närmast varit Göran Persson, som tagit initiativet. Sommaren 1563, då B. var befälhavare i Värmland, utsände nämligen Göran en av sina agenter att spionera på honom, men mannen blev upptäckt i sitt förehavande. I maj 1565, alltså kort före avsättningen från befälsposten utanför Bohus, blev B. jämte en stor mängd av adeln instämd inför konungens nämnd för försumlighet att fullgöra rusttjänsten. De främsta bland adeln blevo visserligen av ynnest benådade, men belysande för B: s ställning vid denna tid är en förödmjukande förbindelse, som han — synbarligen detta eller följande år — måste underskriva för att avvärja det straff, han sades rättvis-ligen hava förtjänt. Han måste lova att ej utan tillstånd infinna sig hos konungen och i stället vistas på den ort, som denne bestämde, att ej utan särskilt uppdrag befatta sig med rikets angelägenheter, att till konungen avstå ett av sina hus i Stockholm m. m. En smula förvånande synes under sådana omständigheter, att det 9 sept. 1566 utfärdades instruktion för B. såsom ståthållare på Reval och över Lifland. Måhända har konungen ansett honom mindre farlig på denna post utom landet. Därmed förhålle sig hur som helst; greve Per kom aldrig att tillträda ståtbållarskapet utan har en tid fått ägna sig åt enskilda angelägenheter. I jan. 1567 tvang Göran Persson genom tortyr en livdömd ung adelsman, Gustav Ribbing, att avgiva en berättelse om att B. jämte svärfadern Gustav Stenbock och Svante Sture stämplat för att hindra konungens giftermål och förbereda Stureättens återinsättande i regementet. Den 5 apr. har Ribbing »onödd och otvinget» inför konungens nämnd fått återupprepa sin anklagelse. Det var alltså en stor fara, som B. och Stenbock undgingo, då de försummade att i tid infinna sig till den ödesdigra rättegången på Svartsjö och riksdagen i Uppsala. De blevo från Västergötland hämtade av konungens profosser, men anlände till sin lycka till Uppsala först efter Sturemorden. När konungen ångrat sitt dåd, fick B. liksom många andra av adeln mottaga försoningsskänker, och han är en av dem, som undertecknat urfejdsbrevet, som de mördades släktingar utfärdade. Då konung Eriks alltmer utpräglade depressionstillstånd gjorde en slags interimsregering nödvändig, hava från början av sept. några rådsherrar, i främsta rummet B. och Sten Eriksson, vistats i Stockholm och skött de löpande ärendena. Det är dessa, som åvägabragt försoningen mellan Erik och hertig Johan samt fått till stånd en dödsdom över Göran Persson. Vid rättegången 20 okt. uppträdde bl. a. B. själv mot denne, och vid samma tillfälle förklarades formligen den dömdes beskyllningar mot adelsmännen grundlösa. Kort därefter kallades B. till sin sista icke minst vanskliga militära uppgift, nämligen att möta den danske fältherren Daniel Rantzaus farliga anfall. Den 5 nov. utnämndes Hogenskild Bielke till fältöverste, och den 10 ställdes B. vid hans sida som rådgivare med nästan kunglig makt och myndighet. Förmodligen utgingo nu alla försvarsåtgärder från rådet, de kungliga sekreterarna och hertig Karl, och 1 dec. fick B. en slags stad-fästelse av konungen på vad antagligen andra utnämnt honom till. Det var över demoraliserade trupper, de båda herrarna hade att föra befälet. De vågade ej upptaga öppen strid med fienden och lyckades ej heller på annat sätt hindra denne att tränga in i hjärtpunkten av Östergötland. Emellertid hade konungen blivit bättre; han beslöt i jan. 1568 att själv övertaga befälet, men innan han anlänt till de svenska trupperna, överraskades dessa i sitt läger vid Norrby av ett danskt anfall, och det var med knapp nöd B. och hans kollega undgingo att falla i fångenskap. Även om största hänsyn tages till de stora svårigheter, som mötte B. under hans verksamhet som fältherre nu och förut, är det otvivelaktigt, att han icke ägde naturlig fallenhet för krigaryrket. I likhet med de flesta andra samtida svenska frälsemän saknade han därjämte tillräcklig praktisk krigserfarenhet och tydligtvis även så gott som all teoretisk militär utbildning. I och med konungens tillfrisknande kom B. i en vansklig ställning. Han måste återlämna den kungliga försoningsgärd, han fått efter Sturemorden, och uppmanades vid flera tillfällen att bevisa sina anklagelser mot den åter inflytelserike Göran Persson. B. varnade ännu i maj konungen för den ökände gunstlingen men fann snart klokast att böja sig för stundens krav och söka återvinna konungens gunst. Han var närvarande vid Eriks bröllop med Karin Månsdotter 4 juli och förde t. o. m. bruden till altaret. En vecka senare framförde han vid Göran Perssons sida konungens avslag till de ryska sändebud, som vid denna tid vistades i Stockholm för att få löftet om hertiginnan Katarinas utlämnande infriat. B. hoppades verkligen ännu på mera varaktig försoning med konungen, ty han har sökt att förmå sin svärfader och Sten Eriksson att infinna sig till Eriks bröllop, sedan han så samvetsgrant som möjligt sökt undersöka hållbarheten av de ständigt cirkulerande ryktena om Göran Perssons av konungen understödda hämndplaner. Svårare själskamp måste det hava kostat B. att i slutet av juli efter upprorets utbrott jämte andra hos konungen närvarande adelsmän underteckna en dom över hertigarna samt Sten Eriksson och Ture Bielke, men ännu drygt en månad därefter höll han ut vid konungens sida. Först i början av sept., då upprorshären hotade Stockholm, övergav B. Eriks sak och bidrog sedan verksamt till resningens lyckliga slutförande. Det var han, som den avgörande dagen (29 sept.) förmådde besättningen på Stockholms slott att öppna portarna. Under hösten har B. i Stockholm deltagit i förhandlingar, som stodo i samband med det förestående tronskiftet, och han står främst i raden av dem som i nov. beviljade hertig Johan ett lån på en femtedel av deras lösören i guld, silver och penningar. Vid januaririksdagen 1569 förhandlade bl. a. greve Per med ständerna, och som representant för adeln uppsade han konung Erik tro och lydnad vid den högtidliga avsättningsakten i slottskapellet (26 jan.). Under samma dags datum avgåvo nitton riksråd i spetsen för adel och ständer sin hyllning till Johan, och bland dem befann sig B. såsom Sveriges rikes drots. Den nya titeln synes vara ett uttryck för adelns stegrade politiska anspråk, men f. ö. torde det hava varit meningen, att drotsens värdighet ungefär skulle motsvara överste hovmästarens under Eriks regering, och B. blev sålunda i grunden bekräftad i sitt gamla ämbete, ehuru med ny titel. Enligt konung Johans hovordning definierades ämbetet egentligen endast som en aristokratisk hederspost med högsta rang i riket näst konungen och innebar ett slags presidium inom riksrådet samt i övrigt en allmän skyldighet att bistå konungen i fredliga värv. Såsom drots har B. ej efterlämnat flera spår av ämbetsverksamhet än såsom överste hovmästare. En påtaglig vinst av tronskiftet skördade B. dagen före kröningen (9 juli), då bekräftelse utfärdades på Visingsborgs grevskap, som betydligt förstorades. Greverättigheterna blevo som bekant nu betydligt större än förut, och det kan anmärkas, att B. i motsats till de övriga grevarna redan från början ägde rätt att genom egna uppbördsmän redovisa för de inom grevskapet kronan behållna skatterna. — Under Johan III: s regering tog B. ej någon synnerligt aktiv del i regeringen, men han synes hava verkat så mycket mera vid sidan. Hos konungen har han, om man frånser det sista levnadsåret, stått högt i gunst, och såsom rikets främste ädling och snart den äldste i rådet har han vid viktiga avgöranden och rådssammanträden kallats till hovet. Vid enstaka tillfällen har han också mottagit uppdrag som underhandlare ute i orterna. Såsom diplomat har greven även nu någon gång anlitats. I början av 1573 utsagos han och Sten Banér till legater att i Tyskland förhandla om förbund med några furstar gentemot hotet från Danmark, men legationen synes ej hava blivit av. Före gränsmötet med danskarna i Sjöryd (okt. 1580) fick B. i uppdrag att begiva sig nedåt gränsen, så att de svenska fullmäktige kunde få bud till honom en eller två gånger om dagen. — I viss mån ett undantag från den sporadiska karaktären av B: s verksamhet bildar det ståthållarskap över Stockholms slott, som han under senare delen av 1585 och större delen av 1586 jämte sin svärson Erik Sparre utövat. Detta var B: s sista mera sammanhängande arbete i statens tjänst. Till åtminstone en av tidens stora frågor har B. intagit en utpräglad ståndpunkt. Han har med framgång understött konung Johan i den liturgiska striden. I greve Pers hus i Stockholm hölls i jan. 1577 en disputation angående liturgien, vid vilken värden själv ivrigt deltog i försvaret av den nya gudstjänstordningen bl. a. under framhållande av det otillbörliga och upproriska i opposition mot konungens förordningar. Men B. gällde icke blott för att vara liturgist utan räknades av katolikerna såsom en av deras egna. Redan i början av 1576 erhöll han från den kände kardinal Hosius ett smickrande brev, där denne säger sig hava hört, att B. icke vore långt från Guds rike. Under de följande åren mottog greve Per från Gregorius XIII flera älskvärda brev, i vilka han prisas för sin fromhet; i ett av dem tillägges honom redan katolsk tro och uppmanas han att fortsätta sina bemödanden för denna tros återinförande i Sverige. B. har tydligen ofta närvarit vid katolska gudstjänster och åtminstone en gång biktat för en katolsk präst och av denne mottagit sakramentet. Själv ansåg han sig detta oaktat säkerligen icke för katolik, och när allvarlig reaktion mot den främmande propagandan omkr. 1580 inträdde, har B. följt med strömmen. Det är intressant att se, hur han på 1580-talet med egen hand gör ändringar i ett religiöst handskrivet arbete — härom mera i det följande — och då låter framställningen mera än förut markera en specifikt protestantisk trosuppfattning i fråga om rättfärdiggörelsen. Mera än hos Erik Sparre och Hogenskild Bielke, vilka också visade sympatier för jesuiterna, mest som man ansett av politisk beräkning, torde hos B. verkligt teoretiskt intresse hava legat till grund för ställningstagandet i den religiösa frågan. Johannes Messenius berättar, att konung Johan och greve Per vid drottning Katarinas begravning i Uppsala disputerade om skärselden och att den senare med framgång bestred den förres argument till förmån för tron på dess tillvaro men till sist gav efter, då konungen i striden också utnyttjade sin höga ställning. Den lilla anekdoten är i mer än ett avseende betecknande. I tvisterna mellan Johan III och hertig Karl intog B. liksom de övriga riksråden en medlande ställning. I allmänhet togo råden dock konungens parti, och hertigen hyste en utpräglad motvilja särskilt mot B., Erik Sparre och Hogenskild Bielke. Till skärpning av den politiska motsättningen ha otvivelaktigt godsprocesser bidragit. Under hela 1570-talet tvistade hertigen och greven om Tunaholm med underlydande socknar i Vadsbo härad, som enligt konung Gustavs testamente tillhörde Karl men 1568 eller 1569 bortgivits till B. jämte tio socknar i samma härad egentligen tillhörande Magnus’ hertigdöme. Hertigen tog förläningen från B., och denne lyckades ej få den tillbaka. Under 1580-talet synes motsättningen ytterligare ha skärpts. Det berättas, att konung Johan efter drottning Katarinas död helst önskat B: s dotter Sigrid till gemål men att Karl och de andra kungliga syskonen på det häftigaste satte sig emot detta liksom de överhuvudtaget ogillade en förbindelse med den inhemska högadeln. Om B. medverkat vid utarbetandet av Erik Sparres bekanta skrift »Pro lege, rege et grege» till försvar för de kungliga rättigheterna är ovisst, men säkerligen har svärsonens arbete överensstämt med hans åskådning, och i hans krets uppsattes ock 1586 ett utkast till proposition för ett föreslaget ständermöte i högaristokratisk anda och fullt av bitterhet mot hertigen. Vid riksdagen jan.—febr. 1587 fungerade B. som ordförande vid sammanträden mellan fullmäktige från båda de stridande parterna och har på sådant sätt bidragit vid tillkomsten av den s. k. konstitutionen i Vadstena. Under den kris, som inträdde efter Sigismunds val till konung i Polen, synes B. hava intagit en tillbakadragen hållning, men icke desto mindre har han — efter vad det berättas på grund av illvilliga tjänares förtal — fått dela den onåd, som efter försoningen mellan Johan och Karl i så rikligt mått beskärdes bl. a. hans son Erik och hans svärson Erik Sparre. B. förlorade 1590 sitt drotsämbete, och en mindre del av hans förläningar indrogs. På sensommaren detta år vistades han hos den under bevakning ställde Erik Sparre, och på dennes sätesgård Stora Sundby i Södermanland avled han (1 sept.). Konung Johan ville icke låta ärkebiskopen förrätta jordfästningen och förbjöd Sparre att följa sin svärfader till graven. Efter någon tid tog B: s svägerska, änkedrottning Katarina, biskopen i Västerås, Olaus Stephani Bellinus, med sig till Rydboholm, och begravningen kunde nu med tillbörlig ståt förrättas i Östra Ryds kyrka. B: s studieintressen och författarskap förtjäna ett utförligare omnämnande. Det är redan nämnt, att hans bildning grundlagts under vistelsen utomlands, men utan tvivel har han under senare år strävat efter att så ofta sig göra lät på olika områden utöka sitt vetande. Detta framgår av hans andliga livaktighet ännu i ålderns dagar; hans råd till de unga adelsmännen att om möjligt varje dag avsätta, ett par timmar till att genom läsning fördjupa och utvidga sina kunskaper har säkerligen haft motsvarighet i hans egen praktiska livsföring. Sina barn har B. givit en vårdad uppfostran. Författaren till den redan omnämnda begravningsorationen — troligen biskop Bellinus — berättar, att greven ännu som fyrtioårig icke blygdes att med sina barn repetera »artes dicendi, dialecticam et rhetoricam». Sonen Erik fick under sin ungdom göra resor i utlandet, och i sitt testamente har B. sörjt för att den yngste sonen Abraham skulle få tillfälle att göra detsamma. Men även utom familjekretsen sträckte sig greve Pers omsorger i berörda avseenden. Begravningsorationens författare betygar, att greven för honom i ungdomen varit som en fader och lärare, och det är bekant, att Erik Sparre tidigt uppmuntrats och hjälpts fram just av sin blivande svärfader. Överhuvudtaget måste nog de impulser till understöd och upphjälpande av den världsliga bildningen i Sverige, vilka utgått från B., skattas mycket högt. Ett vittnesbörd om B: s religiösa intressen ger ett handskrivet arbete, förvarat i Skoklostersamlingen på riksarkivet. Det kallas »Tröstbook för alle gode och gudfruchtige menniskier … beskreffwen udij konungh Erichs tijdh i hans regemente på ted siuende åredh, och nu uppå nytt igien öffwersedt och förbätred anno 1583 then 20 dagen aprilis». Tillägg, ändringar och rättelser äro — i varje fall delvis — gjorda med B: s egen hand. Boken handlar i början om frågan, varför Gud så ofta låter de ogudaktiga människorna lyckas i sina förehavanden och lämnar lidandet åt de fromma. I huvudpartiet behandlas tron på själens odödlighet och tillståndet på andra sidan graven. I texten äro inströdda långa citat ur bibeln, men till grund för framställningen ligger också äldre filosofisk och religiös litteratur samt skrifter av Luther och Paracelsus. Även om så skulle vara, att den ursprungliga texten är en avskrift eller översättning av en annans arbete, är boken ett värdefullt dokument till B: s historia. Om en del av tilläggens betydelse för bedömande av hans religiösa ståndpunkt efter 1580 är redan talat. Med tanke på arbetets inledning om de orättfärdigas framgångar är det intressant att iakttaga, hurusom det säges vara skrivet i konung Eriks sjunde regeringsår — tiden för Göran Perssons värsta skräckregemente. — Det synes främst hava varit under 1580-talet, som B. fått tillfälle till litterär produktion. Under detta decennium har den s. k. Per Brahes krönika tillkommit. Denna utgöres dels av Peder Swarts krönika om Gustav Vasa, försedd med tillägg och ändringar, dels en fortsättning fram till konungens död, gjord på grundvalen av Rasmus Ludvigssons krönikeartade anteckningar. Det svåra problemet om B: s förhållande till Rasmus Ludvigsson och överhuvudtaget den förres roll vid arbetets tillkomst är icke tillfullo utrett. Men bl. a. utförligheten i framställningen rörande händelser, där B. själv gjort en insats, gör det tydligt, att krönikan åtminstone utarbetats under hans överinseende och i enlighet med hans upplysningar och direktiv. Den äger ett stort självständigt källvärde; särskilt är detta fallet med berättelsen om Dackefejden. Målande är berättelsen om kungamötet i Brömsebro 1541 liksom den ofta citerade utomordentliga skildringen av konung Gustavs personlighet. — Mera odisputabelt är B: s författarskap till »Oeconomia eller huuszholdz-book för ungt adels-folck», skriven under åren 1581—85. Boken omfattar tvenne avdelningar, var och en belysande sin sida av adelsmannens levnad och uppgifter. I förra delen behandlas hans uppfostran under uppväxtåren, bokliga studier, resor, umgänge och hovliv samt framställas allmänna levnadsregler, vittnande om stor levnadsvishet och ett nobelt tänkesätt. Bildningskravet betonas starkt. Det lämnas anvisningar på lämplig litteratur och framhålles, hurusom klokt ordnade utrikesresor äro nödvändiga för ernående av vidsynthet och livserfarenhet. För livet vid hovet rekommenderas den smidighet och anpassning, varav författaren själv tydligen i så hög grad varit mäktig. Samtidigt framlyser ett starkt ståndsmedvetande. B. uttalar sin tillfredsställelse över de privilegier, som adeln lyckats tillkämpa sig, men omtalar också — icke utan vemod synes det — hur i forna tider Sveriges adel haft rättigheter, som endast få nu veta att berätta om. Vilka källor B. använt vid utarbetandet av hushållsbokens förra del, är icke känt; troligen är han här på många punkter föga originell. Så har det framhållits, att man kan spåra reminiscenser från det kapitel i Laurentius Petri kyrkoordning, som bär titeln »Ordning, huru läsas skall i scholerna». — Den andra delen, som handlar om »huru genom ordentligt hushold kamrarne varda fulle av allehanda täcke och kostelige rikedomar», gör i högre grad intryck av att skildra något alltigenom upplevat och erfaret. Målande och samtidigt med kärnfullhet och lakonisk korthet framställes livet på ett uppländskt adelsgods. Det råder intet tvivel, att författaren själv med levande intresse bildat sig till en god jordbrukare, och hans handbok har ett anmärkningsvärt företräde framför både föregångare och efterföljare genom sin praktiska och nyktra syn, sin fullständiga frihet från skrock och vidskepelse. B: s yttre historia återspeglar personlighetens harmoni och en lycklig anpassningsförmåga. Av efterlevande har han prisats såsom i sedligt avseende stående högt över sin samtid, och förmågan att under ett långt livs praktiska mödor ständigt hålla andliga intressen levande vittnar onekligen om att B: s i de yttre uppgifterna ådagalagda duglighet motsvarats av en väl genomförd självuppfostran. Om sålunda hos greve Per finnes mer än en vacker egenskap — så hans förädlade jämnmått och bildningsintresse —, som vi måste sakna hos hans kunglige morbroder, är det å andra sidan iögonenfallande, att han icke äger dennes storslagenhet i karaktären. B. hörde ej till de kraftnaturer, som segt kämpa för sin uppgift till sista andedraget, ej heller var han en av dem, som kunna lida för sin tro. Hans höga ställning och obestridliga förmåga gjorde honom emellertid till en av tidevarvets centralfigurer, och just på grund av sin smidighet, sin förmåga av anpassning har han i viss mån kommit att framstå som typen för en svensk adelsman under ett viktigt brytningsskede i vår historia, på samma gång en självmedveten jorddrott med starka rötter i det förflutna och en högt bildad, plikttrogen och konungsligt. sinnad statstjänare. Den huvudsakliga delen av B: s arvegods på mödernet, däribland sätesgårdarna Rydboholm och Lindholmen, voro belägna i Uppland. Därjämte har- ett mindre antal gårdar tillhörande denna grupp av godskomplexet legat i Väster- och Östergötland. Såsom Gustav Vasas systerson har B. jämte sin svåger Birger Nilsson Grip till Vinas (sedan 6 juli 1533 gift med Brita Brahe) varit inblandad i processer, som konungen förde med Ingeborg Åkesdotter Totts arvingar om de Stureska köpegodsen och med Kristina Gyllenstierna om arvet efter Sigrid Eskilsdotter Banér. På del i arvet efter Margareta Vasa har också B: s halvbroder Johan av Hoya gjort anspråk. Denne besökte 1549 Sverige, och den 18 juni detta år kom det i Stockholm till en uppgörelse, enligt vilken Johan för en summa av 8,325 mark örtug till halvsyskonen avstod sin del i arvet. Senare visade han sitt missnöje med den behandling, som kommit honom till del, och efter Gustav Vasas död har ett förnyat arvskifte ägt rum. B. synes hava stått i gott förhållande till greve Johan (d 1574), som skall hava testamenterat honom sina allodialgods i Lifland, vilka B. dock aldrig kunde komma i besittning av. — Av sin fader ärvde B. ett stort antal gårdar i olika landskap, främst sätesgården Sundholmen i Äspereds socken, Ås härad, Västergötland. Å sin ätts vägnar gjorde han också anspråk på gods i Skåne och Halland. Landskapsfördelningen av B: s samtliga gårdar var enligt självdeklaration 1562 följande: Uppland 71, Södermanland 10, Västmanland 32, Närke 15, Östergötland 22, Västergötland 144. Efter längderna skall B. vid samma tid hava haft sju gårdar i Värmland och Dal. Enligt 1569 års rusttjänstlängd uppgick räntan av hans arvegods efter avdrag för säterifriheten till 3,771 mark, varför han skulle hålla nio hästar. Med sin hustru fick givetvis B. ytterligare gods efter svärföräldrarnas död (1571, 1572). I Stockholm, Uppsala, Vadstena och Reval har han ägt hus och tomter, delvis skänker av konung Gustav (jmfr donationsbrev 20 dec. 1544, 24 mars 1553, 1 apr. 1555). — Sitt grevskap Visingsö erhöll B. 20 mars 1562, och stadfästelse därpå utfärdades 17 juni 1564; 14 mars 1565 tillades tvenne konung Eriks arv- och egnagods på Visingsö, förut undantagna, samt tvenne där belägna frälsegods, vilka hemfallit till kronan i sakfall. 9 juli 1569 lades till grevskapet Gränna socken i Vista härad, Habo socken i Vartofta härad samt fem socknar jämte Alvhems kungsgård i Ale härad samt Gudhems klosters f. d. gods i Västergötland (utom i Gudhems och Vilske härad). Grevskapet omfattade 1567 56 hela och 5 halva hemman och gav vid samma tid en inkomst av omkr. 1,800 mark. 1569 omfattade det 388 hela och 116 halva hemman, 21 torp och 22 nybyggen. Grevens räntor voro enligt årets rusttjänstlängd 10,030 mark, för vilka skulle hållas tjugufem hästar. — B: s vanliga förläningar voro i huvudsak belägna i Västergötland och Uppland. I det förra landskapet erhöll han 15 juli 1540 Gudhems härad och Gudhems kloster (häradet återkallades 29 sept. 1561, klostret var återkallat till kronan 1561—64), 1550 Rångedala gäll (6 socknar) i Ås härad, 1557 15 socknar i Gäsene härad (1561 återkallades 6 socknar, 1562 indrogs hela förläningen, 1565 hade B. åter 10 socknar men följande år ingen). Vidare innehade B. 1562 Habo socken i Vartofta härad (var 1564 kronan behållen, återgavs till B. 3 juli 1567 och ingick 1569 i Visingsö grevskap), 19 mars 1562 fick han hela Ås härad (vederkändes 1564, återgick till B. 10 mars 1565, bortgavs med undantag av Rångedala socken till annan person 1 juli 1567, återgick till B. 22 okt. 1568 men frångick honom åter, i det Vings gäll 1589 och återstoden 1590 kort före B : s död bortgavs till annan person). En grupp för sig bland de västgötska förläningarna bilda de delvis redan berörda områden, som B. nödgades avstå till hertig Karl, Valle härad av Magnus hertigdöme (förlänat 21 nov. 1568, uteslutet i 1569 års konfirmation, överflyttat till Karls hertigdöme 1570) samt 14, resp. 16 socknar i Vadsbo härad (enligt 1569 och 1570 års förläningsregister; voro införlivade med hertigdömet 1571). I Uppland fick B. 17 mars 1545 Ryds skeppslag och 1549 Åkers skeppslag, (varav dock Åkers socken 10 jan. 1563 förlänades till annan person). Den 4 apr. 1559 fick han Markims och Orkesta socknar i Seminghundra härad, varjämte han enligt K. brevet 7 mars 1561 innehade även Ångarns socken i Vallentuna härad (återkallad 25 juni 1590). Den 7 okt. 1569 hade B. hela Seminghundra härad, men förläningen inskränktes åter till de båda nyssnämnda socknarna, Markim och Orkesta, varemot B. (15 okt.) i utbyte erhöll Kimito socken i Halikko härad i Finland (vederkänt 1571). På 1570- och 1580-talen innehade B. slutligen Ljusterö fjärding i Värmdö skeppslag. Även i Småland kunna ett par större förläningar nämnas, Östbo härad (1569, vederkänt 1571) samt Skärstads och Ölmestads socknar i Vista härad (1573). Räntan från de vanliga förläningarna utgjorde enligt 1569 års rusttjänstlängd 32,719 mark, motsvarande tjänst med 109 hästar. Bland B: s barn märkas, utom de fyra nedannämnda sönerna, döttrarna Ebba (f. 1555, d 1635), g. m. riksrådet Erik Sparre, Katarina (f. 1556, d 1596), g. m. hertig Karls furstliga råd Kristoffer Schenck, Margareta (f. 1559, d 1638), g. m. ståthållaren Johan Sparre, och Sigrid (f. 1568, d 1608), vilken trolovades med Erik Turesson Bielke men det oaktat 15 mars 1595 på Stegeborg hos prinsessan Anna utan släktens vetskap gifte sig med friherre Johan Gyllenstierna — en skandal, som under namn av »onsdagsbröllopet» blev mycket omtalad och ådrog icke allenast kontrahenterna utan även deras beskyddarinna många förebråelser.


All original content on these pages is fingerprinted and certified by Digiprove
%d bloggare gillar detta: